Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poesi och Måleri. Frithiofs saga af Esaias Tegnér. Med teckningar af A. Malmström. Noveller, berättade på ottave rime af Acharius. 1. Vapensmeden. 2. Ateliern. 3. St. Huberts fest. 4. Rosina. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hvad som ännu i dag är vigtigt att lägga märke
till samt att upprepa och klargöra, det är orsaken
till denna Lessings undersökning, ty hon var i
sjelfva verket ingen annan än den, som i denna stund
drifver anmälaren att återvända till sin käpphäst,
till Lessing och hans lag, hvilken för estetiken,
för det sköna och dess uppenbarelse i konsten, har
samma betydelse som tankelagarna inom logiken: det
var nemligen nödvändigheten att påpeka faran vid en
sammanblandning af olika områden och stilarter. För
hundra år sedan berodde denna fara på det envälde,
som en enda konst då utöfvade öfver hela det skönas
område, och denna var måleriet, renaissancens
egentligaste och sjelfständigaste konst. Det är
bekant, huru öfverflyttningen af dess princip,
som är rörelsen, på arkitekturens och skulpturens
områden skapade hvad vi nu kalla barock-konsten,
hvilken åter vid sin förmälning med adertonde
århundradets kinesvurm födde rococo. Men äfven
poesien underkastades samma förvandling: hon blef
beskrifvande och detaljmålande, och man slutade med
uppställande af den grundsatsen, att poesien var
ett måleri i ord, på samma sätt som måleriet var
en stum poesi. Dermed voro alla gärden upprifna,
och nu återstod ingenting annat än att rycka äfven
musiken in i hvirfveln och göra henne målande,
hvilket också till fullo inträffade i många, äfven
med rätta berömda, s. k. tonmålningar, i hvilka
man med toner sökte åskådliggöra yttre föremål. Det
var mot denna förbistring, som Lessing inlade sin
kraftiga protest, och det stränga fullföljandet af
konseqvenserna ur den af honom uppställda grundsatsen
är den högsta uppgiften för vetenskapen om det sköna
samt äfven för den skapande konsten i våra dagar. En
sådan säker och orubblig insigt i hvad konstens eget
väsen fordrar är den enda verkliga motvigt mot flydda
tiders mera naiva och instinktlika skaparekraft, som
vår reflekterande tid med någon utsigt till framgång
kan lägga i vågskålen, och derför måste den hålla på
denna insigt såsom sin bästa skatt.
En och annan bland våra läsare torde erinra sig,
att samma fråga varit å bane för tvenne år sedan, med
anledning af 1866 års skandinaviska konstutställning
i Stockholm, och då afhandlades från olika håll med
särskilda inlägg både af teoretiserande konstvänner
och praktiska konstnärer, hvilket äfven i viss mön
är betecknande för frågans vigt. Vi hafva genom de
nu anmälda arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
