Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk folkkunskap. Hallands Fornminnesförenings Årsskrift för 1868. Hofberg, Nerikes gamla Minnen. Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi. 2 delar. Brunius, Försök till förklaringar öfver Hällristningar, med femton planscher. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FOLKKUNSKAP.
185
hällristningarne förråda, och det, hvarigenom
runristningarne tillkommit. Han påminner derjemte
om den stilolikhet, som förefinnes mellan
hällristningarnes och runstenarnes figurer,
och framhåller på grund af denna, med full rätt,
omöjligheten att anse hällrist-ningarne vara ett
verk af våra runstensristande fäder. Man har sagt,
att hällristningarne måste tillhöra jernåldern,
ty de förråda bekantskap med husdjur, men det är nu
bevisadt. att redan under stenåldern voro nötkreatur,
hästar, får och svin, kända uti våra bygder. I strid
med Holmbergs åsigt, finner Brunius, ej heller på
hällristningarne ett enda redskap afbildadt, som måste
föras till jernåldern. Han framhåller tvärtom den
bestämda olikheten mellan sagornas uppgifter om och
de äldsta teckningarna af våra fäders farkoster och å
andra sidan de skeppsbilder, som äro så allmänna bland
hällristningarne. Man må under sådana förhållanden
beklaga, att det är hällristningarnes fartyg, som
blifvit, liksom bronsålderns svärd m. m., mönster för
Malmström, då han illustrerade Fritjofs saga, hvilken
dock är lokaliserad till vår hednatids senare skiften.
Professor Brunius hänför dessa gamla bildserier till
stenåldern. Han visar äfven, att t. ex. Ny-Zeländarne,
ett folk, som icke kände metallerna, gjorde stora
farkoster ocn* hade svärdlika redskap, att med ett
ord intet finnes i hällristningarnes framställning,
som strider emot en sådan tidsbestämning. Uti
denna våga vi dock icke följa honom, allraminst på
grund af det hufvudskäl, han anför. »Jag har visat»,
heter det s. 152, »att hällristningarne tvifvelsutan
äro inknackade och inslipade med stenskärfvor. Då
deraf följer, att dessa minnestaflor härröra från
stenåldern, så måste» o. s. v. Det är dock icke
så säkert, ty man kan mer än väl tänka sig, att
bronsålderns folk till detta ändamål användt sten;
man kan derföre icke säga att stenen var af väsentlig
betydelse för förverkligande af bronsålderns kultur.
För dessa ristningars hänförande till stenåldern talar
den omständigheten, att de en gång äro anträffade
på insidan af stenar i en gånggrift d. v. s. i en
stenåldersgraf, på täckstenen af en annan - båda
gångerna i Danmark - samt möjligen äfven, att de
förekomma så långt åt norr, som i Ångermanland och
Jämtland, och att mycket likartade ristningar blifvit
funna i Sibirien. Men det sista är dock intet bindande
bevis. Berättelsen om.
Sv. Liter. Tidskr. 18 9. 3 h.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
