Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen och Tyskland. Henning Hamilton: Kriget i Tyskland 1866. E. de Laveleye: Tyskland efter 1866 års krig. Fri bearbetning efter franska originalet af H. Hamilton. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 PREUSSEN OCH
TYSKLAND.
våldsamt kämpar sig fram till sin plats. Man kan ju
beklaga den Franska revolutionens förvillelser och
fasa för dess blodiga dåd, utan att derför förneka
rättmätigheten af de stora idéer, som då hämnades
sitt kränkta majestät? Och 1806 års hvälfning har för
Tyskland i viss mön varit dess 1789. Deri splittring
af det tyska folket, som Medeltiden lemnat i arf,
börjar nu lida till sitt slut, och detta folk vill
komma på det rena med sina inre angelägenheter. Må
man akta sig, att ej ett försök af Europa att hindra
detta rättmätiga bemödande förer till alldeles samma
resultat, som de stora koalitionernas likartade försök
mot Frankrike under revolutionen, nemligen att draga
hämden öfver Europa och göra Tyskland till just
det, som man nu fruktar, nemligen ett krigsläger i
hjertat af vår verldsdel. Och liksom denna utländska
intervention för Frankrike afbröt den konstitutionella
utveckling, som annars kunnat (kanske snart nog,
åtminstone långt förr än nu blir fallet) framgå ur
revolutionen, och i stället gjort del till ett rof
för despotismens och anarkiens ytterligheter, så kan
ett försök af Europa att skrifva Tyskland lagar i dess
eget hus föra till samma vådliga resultater derstädes.
Vi hafva vidrört den farhåga, som beherrskar mången,
att det icke är det fria Tysklands enhet, som vunnit
på 1866 års segrar, utan blott det absolutistiska
Preussen, hvilket redan förut, i sin egenskap af
krigarstat och banerförare för idén om Germanernas
stora mission, varit eri fara för Europa och blifvit
det ännu mer genom de sista eröfringarna. Ja! det
vore visserligen en fara, om Tyskland skulle uppgå
i ett sådant Preussen och derigenom förvandlas i
en enda krigarstat, väpnnd till tänderna i afsigt
att be-herrska Europa. Men det ar icke så. Det är
visserligen icke minst genom sia armé, som Preussen
uppstigit till sin stormaktsställning, men i djupet
hafva andra, mäktigare krafter arbetat i dess tjenst,
nemligen först den tyska protestantismen, sedan deri
tyska fosterlandskänslan. Nog är det sannt, att det
var Bismarcks Preussen, som närmast framkallade
1866 års strid, men, utan att hafva vädjat till
Tysklands folk, hade han aldrig framgått till seger,
och derför skall ock en gång segerns frukter skördas
af detta land. Vidare är ej Preussen en krigarstat
i den mening, mången tager ordet; dess armé är den
första stora folkbeväpning i nyare tider, men också
just derför ett hinder för långvariga krig och för
eröfringspolitiken. Krigsuppbådet drabbar hvarje
klass, hvarje yrke, hvarje härd och gör kriget till
en uppoffring, som man endast underkastar sig för
att försvara något högre, nemligen fosterjordens
oberoende, hvarföre ock Preussens soldater med
glädje mot-sågo Pragerfreden, och dess folk sjelft
känner sitt krigsväsende som en börda. En sådan stat
kan ej blifva eröfraride, men icke heller af andra
eröfras. Och det germanistiska öfvermodet kommer att
dö en långsam strådöd, sedan dess folk fått vända sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
