Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur. Dikter af Carl Snoilsky. Valda dikter af Ernst Björck. Utgifna efter författarens död. Med en inledning af Carl af Wirsén. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de idealer, som de förr dyrkat, skola känna sig
dragna till Björcks dikter, måste alla de, som
älska poesien företrädesvis såsom skön konst och
mera önska åskådningar än utgjutelser öfver sådana,
känna sig oemotståndligt dragna till Snoilskys
med den finaste konstnärliga takt mejslade bilder,
och man måste erkänna, att om vi ega mycket, som
liknar den förre, ega vi deremot säkerligen intet,
hvarom den senare kan påminna. Oaktadt all denna
olikhet, hafva de dock något gemensamt: de äro båda,
på samma sätt som numera nästan hvarje framträdande
poet, mästare i behandling af vers och språk; och,
ehuru i grundtonen lyriska, är dock ingendera detta
i ordets allra innersta och egentligaste mening.
Hvad Björck beträffar, har detta blifvit redan
till fullo ådagalagt i den värdigt och fint samt
vackert och hängifvet skrifna inledningen till hans
nu utgifna valda dikter. Det omdöme, som der fälles
öfver den bortgångnes personlighet och diktning, är
så sannt och riktigt, att anmälaren dertill har föga
eller intet att tillägga. Han kan blott icke, med
allt erkännande af förträffligheten hos »En målning»
i jemförelse med de öfriga poetiska berättelserna,
instämma i omdömet om den andra sången såsom en af
styckets glanspunkter. I fall den gjorda skildringen
af folkfesten, med gossen uppe på masten och flickan
nere vid dess fot, omgifna af deltagande åskådare,
vore skaldens målning af den lifliga scenen, – ja,
då vore allt godt och väl; men nu är det icke så,
utan poeten skall beskrifva målarens tafla, och
för en tafla torde dock den framställda bilden,
nemligen så som skalden ser den, med olika uttryck af
segerglädje, oro, deltagande och kärlek, vara i den
gifna situationen omöjlig att måla. Poeten har här i
sin fantasi sammansmält hvad ögat icke kan i en bild
förena. Den naivitet, med hvilken han komponerat
en outförbar tafla, är förklarlig och ursäktlig,
men säkert är, att framställningen här icke beror
på åskådning, utan är en fantasiprodukt. Villigt
erkännes dock, att framställningens liflighet och
naiva ton samt dess betydelse för dikten i dess
helhet öfverskyla orimligheten. För öfrigt instämma
vi fullkomligt med inledningens författare i hans
anmärkningar om den svenska lyrikens egenskap att icke
i allmänhet vara koncentrerad, musikalisk kärnlyrik,
hvilken hos oss är en sällsynthet; ehuru vi dock tro,
att vi dit kunna räkna ännu några skalder utom de
upptecknade, och det dessutom ett par af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
