Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Så, med ett skrumpet de inn, solen var borte,
et grått skjær drog sig over dem, de kom plutselig
så nær . . .
En svak vind reiste sig og suste hen over vidden.
Da Rakel og Estrid snudde og det bar nedover
mot dalen igjen, lå fjellene vestover i forklaret, fjern
ro under solnedgangshimmelen.
Luften var selvlysende.
En gjennemsiktig, gyllen rødme drog sig
langsomt nordover.
Da de nådde Vigum, var den der enda.
Estrid stod og så på den før hun åpnet døren
til Stupet — et klart, gyllent skjær som skimret i
luften.
Denne lysningen vilde stige og stige, inntil den
hvite sommernatten var der. Det var hennes
barndoms under, denne lysningen mot nord, hun voktet
på den hele våren gjennem, eftersom den steg. I
henne var det også en lysning som steg . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
