Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livslycka - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 68 —
andra motsägande meningar skola hålla deras tankar i oro.“
Detta medger jag, men icke desto mindre kunna dessa
dåraktiga, ostadiga och åt ångerns smärta hemfallna människor
tidtals känna stor njutning, så att man måste erkänna, att de
äro lika långt ifrån att ha ledsamt som från det sunda
förnuftet, och att de galnas i en ganska munter galenskap och
le i sin dårskap — en synnerligen vanlig företeelse. De
vises nöjen äro däremot stillsamma och dämpade och nästan
bortdöende, hållna i stark tygel och knappast märkbara,
såsom naturligt är, då de icke komma på kallelse och icke
heller, när de komma av sig själva, hållas i någon synnerlig ära
eller mottagas i någon egentlig glädje; man giver dem
blott en plats i en och annan paus under livets arbete,
såsom ett spel eller ett skämtsamt ord någon gång kan finna
plats som ett litet avbrott i det allvarliga arbetet.
Må man alltså upphöra att förena, vad som är omaka,
och förbinda sinneslusten med dygden, ett fel, varigenom
de göra endast de sämsta människor till behag. Där tror
nu en sådan där vällusting, som ständigt går i rus och
kastar upp sitt osmälta överflöd, att han har dygden med sig,
därför att han går i njutningens följe. Han har nämligen
hört, att njutningen är oskiljaktig från dygden, och han ger
så sin lastbarhet vishetens namn och bekänner öppet en
lära, som ej borde våga sig fram i dagsljuset. Det är
därför icke egentligen av Epikuros, som de fått lära sig
vällevnaden, utan redan på förhand hängivna åt ett lastbart
leverne söka de nu ett skydd för sin vällevnad hos
filosofien och springa därför till de läromästare, av vilka de
höra njutningen prisas som något gott. Och de uppfatta
icke huru nykter och torrlagd, så att säga, denna njutning,
hvarom Epikuros talar, verkligen är (så är åtminstone min
mening), utan de springa blott efter njutningens namn,
sökande en auktoritet och ett skyddande hölje för sina
lidelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
