Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som heter tro. Vi ropa i alla fall; ty tron tvingar till rop.
Och trons rop gör oss till behöriga. — Aldrig i evighet
skall det sägas, att någon ropat förgäves till Gud om
frälsning. Ty: ”Var och en som beder, han får” — så talar vår
Frälsare.
Så länge du därför kan ropa och bedja, är du ingen
verkligt obehörig, om än alla röster i världen ville hindra
dig.
Kvinnan fortfor att ropa och föll nu ned framför
Mästaren. Det var inga vackra böner hon hade. Men de voro
sanna. Och dessa enkla nödrop äro verkliga exempel på
böner, som höras i himmelen. ”Herre hjälp mig.”
Ingenting mer.
Så länge vi orka med att ”göra bön”, äro vi icke i
verkligt behov. Nöden ”gör icke bön”. Den tänker icke på
hur det tar sig ut. Ingen nöd tar sig bra ut. Nödropen,
de verkliga bönerna, icke heller. Men i himmelen ljuda de
skönt och överrösta änglarnas harpor.
III.
Ett avvisande svar och en tillvitelse.
Än tålde kvinnans tro ett prov. Och det var ett svårt
sådant hon fick utstå.
Herren Jesus sluter sig till det vanliga judarnas
betraktelsesätt angående hedningarna. De voro icke ett folk.
De voro hundar. Men han mildrar tanken och säger
enligt vissa översättare ”små hundar”, d. v. s. de små
favo-rithundama inom hemmen. Visserligen en liten hund,
men ändå en hund. Barnens bröd är ändå för gott åt dem.
Ja, här finner tron sig på ett härligt sätt. Ty tro är
alltid inkapslad i ödmjukheten, och den stora tron i den stora
ödmjukheten, ödmjukt bekänner sig kvinnan vara en
hund och är fullt nöjd med en plats under bordet. Men
hennes stora tro glänser fram häri, i det hon vill säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
