Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noter - IV. Kärlekens urval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
379
älskade veta, att han förspillt sitt hopp om en sund afkomma.
Hon hade styrka att skiljas från honom, ehuru hennes kärlek
var så djup, att den sedan gjort hvarje annan förening omöjlig.
Inom den europeiska skönlitteraturen lär — utom Zola — W. Jordan
(Sébald, Die zivei Wiegen) ha behandlat problemet, likaså André
Couvreur i La Graine samt en del engelska författarinnor: E. Robin
in The open question; Mona Cairn: Morality of marriage, Linn
Lynton o. a.
2) Se Folke Rehn af Sigge Almén.
3) Walt Whitman: Children of Adam. (Se Leaves of Grass).
4) Se artikeln Ellen Key och vårt nya århundrade (G. H. S.
Tidning 27 juli 1901) och Ellen Key8 tredje rike af prof. Vitalis
Norström.
5) »De medfödda anlagen hos ett barn,» skrifver professor
Ehrenfels i ett bref, »äro viktigare för släktet än dess uppfostran. För
denna senare — liksom för föräldrarnas egen lycka — är makarnas
kärleksharmoni viktig. För anlagen däremot betyder det allt, att båda
föräldrarna fysiskt och psykiskt äro väl utrustade, ty äfven om de
skulle afsky hvarandra, erhåller barnet det oaktadt goda anlag, ehuru
naturligtvis uppfostran genom oeniga föräldrar sedan motverkar
anlagen. Kanhända skall det kunna bevisas som betydelsefullt för
anlagen att alstringen äger rum under lidelsens värme. Troligt är att
den individuella kärleken — som redan visar sig hos djuren —
innebär någon ännu ej utredd fördel, efter som den, ehuru den utgör ett
hinder för alstringen, dock kunnat såväl uppstå som bibehålla sig
under kampen för tillvaron — hvilket ej varit möjligt, om fördelen icke
öfvergått nackdelen. Men hvad man redan nu vet är: att
släktets stegring beror på att de psyko-fysiskt mest sunda, starka och högt
begåfvade bli de alstrande, men att däremot de illa utrustade allt mer
— genom urval, egen fri vilja och lag — utestängas från alstrandet.
Men som procenten af för alstring olämpliga män ännu är — och
länge förblir — mycket större än samma procent bland kvinnorna,
kräfver såväl släktets förökande i antal som dess stegring i värde, att
— under en nu i sin varaktighet obestämbar öfvergångsperiod —
en-giftet icke uppehälles som den högsta sedliga form för
könsförhållandet. För kvinnans personliga önskningar kommer alltid monogamien
att vara idealet, emedan hon i denna form helt kan lefva ut sitt
lif som könsvarelse. Men detsamma är ej fallet med mannen.
Denne är af naturen danad att täfla med sina likar, ej om en enda
men om flera kvinnor. Och för släktets stegring är det nödvändigt
att kvinnan börjar inse det låga i att under engifte nöja sig med en
ur alstringens synpunkt dålig man, liksom det själfviska i att genom
engiftet för sig ensam behålla en ur denna synpunkt ypperlig man.
I båda fallen beröfvas släktet dess rätt till det bästa blodet. Endast
med en medelmåttig man blir monogamien sedlig. Den ypperlige
mannen förfelar sin bestämmelse som könsvarelse om han endast
gör en kvinna till mor, denna ena kvinna må vara huru god och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
