Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
LIFS LINJER
och framför allt af i alla tider lefvande, mänskliga känslor
och behof — omformades till hvad man nu kallar
kristen-d o m. Men det är icke omkring detta rika ämne,
kristendomens historiska tillblifvelse — under upptagande och
om-bildande af äldre trosläror, under förfalskning och
förvärlds-ligande af sina egna läror — som vi nu vilja samla våra
tankar, utan endast om de frågorna:
Hvad är innersta orsaken att kristendomen ännu har
makt öfver människornas själar? Och skall denna makt
fortfara?
Vi kunna uppvisa otaliga beröringspunkter mellan Jesu
och andra religionsstiftares läror, mellan legenderna om
Jesus och legenderna om andra religionsstiftare. Men i ett
afseende var kristendomen ny, för judar som hedningar, och
just i detta afseende blef den för de ene som de andre
en förargelse och en galenskap. Detta då för världen nya,
är ännu fortfarande kristendomens segerkraft.
Det nya var krubban och korset, den ringa början och
det smädeliga slutet af Jesu tillvaro. Och det var genom
krubban och korset han segrade; hans lif gjorde dessa
symboler åskådliga, fattbara; symboler för alla nya, stora
tankars ringa början, för alla stora, nydanande andars
tidjiga öde. Ty tankar och personligheter hämta sin
segerkraft ur det, som vid deras första framträdande stämplar
dem som hädelser och hädare.
Juden, med sin allvarliga och stränga, under otaliga
lidanden utbildade monoteism har emellertid som vi veta,
ännu i dag icke böjt sig för kristendomen. Och
hedendomen — där inom: den helleniska världen ju långt före
Sokrates en rörelse börjat, som ledde tänkandet ej .blott
mot begreppet en Gud utan mot begreppet Gud i oss —
hade gått fram till en rik utveckling. Genom Sokrates’ vädjan
till individen att lära känna sig själf, sina inre tillgångar,
att följa sin egen demon, genom Platos idealistiska
lifsåskådning och genom den stoiska lifsläran hade antikens
yppersta nått en utveckling, där individen, utan annat stöd
än personlighetens eget, uppenbarade den högsta sedlighet.
För dessa hedningar som för judarna blef kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
