- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud I /
66

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

66

LIFSL1NJER

clar finner Gud; liksom med Platos, att människan har
sin idé, sin rena urbild hos Gud; liksom med
panteis-mens visshet, att allt är gudomligt; liksom med
evolu-tionismens, att ur allvarets synpunkt allt är ett. Men
inom den lilla del af det varande, som vi varsna, skiljas
människorna först och främst från hvarandra i den
mån, som deras själslif står på den vegetativa, den
djuriska eller den mänskliga ståndpunkten.
Kristendomen visar sig fullkomligt ur stånd at| rubba själarnas
tillstånd: de förbli rikt eller fattigt organiserade trots
alla »nådeverkningar»; en människas natur kan aldrig
omvandlas, endast — som all annan natur —
målmedvetet odlas, så att den når sitt eget bästa möjliga. Äfven
den kristne grubblar ju öfver, huru föga Gud hjälper
mot naturen: huru orubbligt man är det man är;
huru hvarken ånger, bön, nåd eller helgelse kan ändra
detta. Ej ens den kristne kan — ifall han tänker —
uppehålla tron på människonaturens likhet. Och
enhvar, som vågar tänka ut sina tankar, vet, att de
stunder, då människor oförberedt ställas inför lifvets
och dödens allvar; då det vedertaget rätta fäller af
själen som en skrud; då den står naken, utan att
kunna skyla sin skapnad med talesättens och
samhällsvanornas höljen — då visar det sig! bäst huru föga
lika naturen gör själarna; huru oskön och ömklig den
ena, huru skön och värdig den andra framträder. Då
inser man bäst, att hvad en människa är, beror ytterst
ej af nåd mien af den natur, hön fick i arf, och af hvad
hon själf gjort med denna natur. Då inser man äfven,:
huru overksam lifsåskådningen är i alla stora
afgöran-den, ifall den gått m o t människans egenart. Vid ett
stort olyckstillfälle visade sig sålunda ofta en egois-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:40:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-1/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free