Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDSBEGREPPETS OMVANDLING
109
Äfven när man med full sanning kan visa, huru
en ande vuxit genom lidandet eller hur detta varit
själfförvålladt eller en nödvändig följd af
omvandlingens lag, så kvarstår dock hela den oändliga
summan af oundvikligt och oförvålladt lidande, detta, som
hänger samman med hela tillvarons rytm, ej endast
af död och lif men af den enes lif genom den andres
död. Och af dem, som svara att Guds verksamhet
är bestämd af och begränsad inom de lagar, han själf
stiftat, har man hittills aldrig fått något svar på frågan:
hvarför danade han sina lagar sådana? Hvarför
inrättade han lifvet för massmordet?
Den själ, som tillräckligt länge rullat i det
personliga gudsbegreppets spiktunna, vet att det är en lek
att lida af sin egen ofullkomlighet i jämförelse med
att lida af Guds, en Gud, mot hvilken alla de yppersta
krafterna i min själ uppresa sig såsom förnuftslös
eller maktlös eller hjärtlös; en Gud, som till slut endast
väcker e n viljeyttring, men en lidelsefull: den att bli
hans mördare. För en sålunda lidande blir det som
sommarhafvets svalka för rådbråkade lemmar att
slutligen samla bela sin själ i den dyrt vunna visshet,
som den gamle hädaren uttalade: »Det enda, som
ursäktar Gud, är att han icke finnes».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
