- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud I /
143

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gudsbegreppets omvandling

Djupt sant är yttrandet, att »naturvetenskapen gifvit
västerlandet den första stora idé, mot hvilken
antropo-morfismen intet mäktat, nämligen utvecklingstanken»,
i denna har västerlandet den brygga, på hvilken dess
själslif slutligen skall möta österlandets. Detta
betyder i religiöist afseende innerlighet i stället för
begreppsbegränsningar, söderns soldis i stället för
nordens klara dager — med ett ord den nya mystik,
hvarom redan är taladt. Och så snart en västerländsk
ande i sin anläggning äger mystik, blir det för denna
intet dunkelt tal, att alla stora känslor äro religion,
eller rättare: att den religiösa känslans art möjliggör
att den riktas mot hela tillvaron, i stället för mot en
utom denna befintlig Gud. Människan kan då med hela
sin fromhet känna naturen, skönheten, kärleken,
sanningen såsom hon en gång kände Gud. Hon behöfver
ej då återföra dem till Gud såsom deras ursprung och
ställa dem i förhållande till honom såsom mål, för att
kunna äga känslan af deras helgd.

Den store mystikerns — som den store erotikerns
— själstillstånd är stilla försjunkande och salig tystnad
i motsats till den grunda trons, den grunda kärlekens
behof af stora ord och starka bevis.

Mystikern motsätter sig — af fromhet — hvarje
bestämd religion, hvarje afslutadt system. Ja, man
kan säga att han lämnat äfven den sista återstoden
af tro på Gud: den att förneka honom. En Spinoza
som en Angelus Silesius förnummo Gud som »den
eviga stillheten». Äfven för evolutionismen kan detta
bli sanning. Men endast såsom det blir sanning, att
hafvet från en nog hög synpunkt äfven i storm synes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:40:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-1/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free