- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud I /
169

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIFSTRON 169

lifvets lag blifvit en händelse af vikt. Ty århundrade
efter århundrade såg man systemens nät sänkas i
tillvarons djup och åter uppdragas — med ett eller annat
fynd i maskorna men med djupen alltjämt ouppnådda!
Allt klarare inser man, att det endast är genom
forskningens dykarmödor, vi kunna hoppas nedtränga i
dessa djup. Därför få nu de filosofiska
världsförklaringarnas nät hänga på sina torkplatser. Eller kanske
likna dessa nät än mera spindelns. Ur »djupet af ett
medvetande» utspinnas de bevisningstrådar, hvari
flugor fastna och solspeglande droppar tindra — tills
nätet hänger som grå slarfver och det visar sig att nätet
lika litet omfattat och förklarat tillvaron, som det
verkliga spindelnätet omfattar och förklarar skogen, i
hvilken det utspännes. Och äfven när systemen ägt som
störst räckvidd och motståndskraft, te de sig dock
endast såsom ett ståltrådsnät omkring ett fält, ett hägn
bakom hvilket något område af själslifvet blef
utveckladt i former, dem stängselmakaren kanske ej ens
anade!

Sammaledes se vi huru från uråldriga tider
människors barn på sin farofulla väg genom öknen byggt
sig troslärornas tälthyddor, dem de hvar gång kallat
orubbliga — men dock efter hvarje dagsresa åter
flyttat!

Genom sådana iakttagelser ha allt fler kommit till
den mening, som en snillrik kvinna angaf i sitt svar
till Voltaire, när denne — alltför mänsklig äfven i detta
fall — ej kunde släppa grubblet öfver de yttersta
grunderna: »Månne det människan ej kan få veta,
verkligen kan vara af väsentlig vikt för henne att
veta?» Samma tanke, som Kant senare uttryckte så-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:40:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-1/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free