Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
LIFSLINJER
uppstått, eller huruvida världsalltet är ett inom sig
slutet helt, som ej leder ut öfver sig själft, eller
huruvida den enhet, tanken söker bakom mångfalden,
verkligen finnes?
Vetenskapen antar att tid och rum äro oändliga;
att stoff och kraft bestå; att rörelsen således är evig,
mångfalden oändlig; att samma eviga varande visar
sig inifrån som tanke, känsla och vilja, utifrån som
utsträckning, spänning och rörelse. Och för denna
åskådning blir antagandet af en blind natur, där
nödvändighet råder, och en andens — »personlighetens» —
värld, där frihet råder, omöjligt. Ty natur och ande
äro, enligt evolutionismens världsbild, ofria samtidigt
och befria sig samtidigt. Men att anden sålunda
befrias, beror af att äfven vårt själslif följer
utvecklingens lagar, påverkas af omgifningen, anpassar sig efter
denna och stegras genom vår egen själf verksamhet.
Utvecklingsdriften är m. a. o. själf en
skapelse af utvecklingen och som allt annat
bun-d e n vid denna.
Själ och kropp stiga och sjunka, strida och segra
tillsammans; det kroppsliga är lika litet »naturligt» —•
i mening af själfklart — som det andliga och detta lika
»naturligt» — i mening af lagbundet — som det
kroppsliga. En världsbild med en »naturens» och en
»andens» värld är för monisten en lika öfvervunnen
ståndpunkt, som en världsbild med helvete och himmel.
Frågan huru lifvet blifvit sådant, är därmed ej löst. Men
själens utveckling från en första början blir sålunda ej
mer gåtfull än kroppens; vårt sedliga handlande, vårt
andliga skapande ej mer underbara, än att vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
