Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFSTRON
’231
Det tommaste af alla tomma skäl, som riktas mot
lifsandakten, är: att hänförelse icke är detsamma som
ingifvelse, vilja icke detsamma som kunna och att
detta bäst bevisas genom att dylika drömmar så ofta
varit drömda, men dock aldrig förverkligade!
Som om någonsin något blifvit förverkligadt utan
att hänförelse var ingifvelsens källa, utan att viljan
förde till kunnandet! Som om något, vi nu ägde,
kommit oss till del, ifall icke ständigt nya
människor stridt för samma drömmar under nya namn
och genom en ny trosmakt satts i stånd att å nyo
»rifva himmelriket till sig»!
VII.
Den sista stora frågan blir till sist dock den, om
detta lif alls är ett värde; om skäl finnas att alls
arbeta, lida, älska för att bevara och stegra det?
På den frågan kan den lifsdyrkande hvarken
svara för den frågandes egen eller för mänsklighetens
del. Lifstron blir som all tro mystik, när man står
iniör_dess yttersta grundex—Sitt eget ljusa djup kan
den upplåta endast för den, som har ljus i sin blick.
Själfbevarelsen hos lifsförnekaren själf är endast
ett medelbart bevis för lifvets värde, som ju
dessutom motsäges genom de många, som sluta sitt
lif. Är iorduiidergången–oyillkQ-r-liÆ,—kuUnrforlappet
meningslöst^......utvecklingen ett kretslopp icke en
stigning, då blii;^j^fmördaren den ende storslagne
lifs-beski^jxm_^jiåL_blir könskärleken — ljfsbejakelsens
starkaste yttring — en ömklig svaghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
