Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PI.IKTEN TILL LYCKA .283
för den enskildes som för hela samhällets
utveckling är att allt mera upphäfva
tu-delningen. Ty den, som fullast kan lefva efter
sin natur, är icke blott själf den lyckligaste utan
äfven den för andra nyttigaste.
Medkänslan har vuxit ur insikten om villkoren
för vår själfbevarelse. Människorna funno snart, att
när de lefde under samma villkor och ägde samma
mål, kunde de bäst främja dessa genom gemensam
sträfvan. Denna sträfvan efter ett gemensamt godt
förenar småningom allt innerligare. Strider uppstå
visserligen om sådant, som den enskilde ensam kan
besitta. Men ju mer hvar enskild uppnår frihet för
sin själf-uppehållelse, dess mindre strid skall uppstå
och dess mer gemensamhet. Ty då söker enhvar
endast det, som gagnar bela hans naturs utveckling,
och man inser snart, att intet så gagnar
människan som människan. De, som då
efter-sträfva sitt eget verkliga gagn, önska intet for sig
själfva, som de icke äfven önska andra. Sålunda växa
inom samhället fullt naturligt redbarhet, trofasthet,
heder jämsides med det lifsmod, hvarmed hvarje
enskild människa kan göra sin egen personlighet
omedelbart gällande och det ädelmod, hvarigenom hon
främjar andras möjlighet att på samma sätt göra sig
gällande. Förnuftet kräfver intet mot naturen: hvar
människa skall i främsta rummet älska och bevara
sitt eget vara; detta är hennes plikt likaväl som
hennes lycka. Ty viljan till lif och vara är dygdens
grund; ingen kan handla rätt — lika litet som
vara lycklig — utan att vilja vara, handla
och lefva. Endast det, som öfverensstämmer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
