- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud II /
466

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

466 LIFS LINJER

hennes möjlighet att på jordelifvets frågor ha fått
evigheten till svar.» Evolutionisten förstår att släkte efter
släkte sett tidens styckeverk, det förgängliga och
dödliga lifvet, i ljuset från härlighetens och uppståndelsens
rike; ja, att man äfven i vår tid påstår att vetenskapen,
rätt förstådd, visar från denna tillvaro till en annan,
tör hvilken alla af evighet blifvit bestämda.

Men evolutionisten inser tillika, att denna tröst
hvilar på den nu öfvervunna lifssyn, enligt hvilken
människan ensam var besjälad i den »själlösa» eller
»döda» naturen. Nu ana vi däremot ett lifsförlopp
inom topasens kristalliserade soldroppe, ett själslif
i passionsblommans klängen. Nu inse vi vår
frändskap med hela den lägre naturen, ur hvilken vårt
väsen höjt sig. Stråltrycket har kanske utsändt oss
i världsrymden och, emedan vi en gång voro
stjärn-stoft eller luftvågor, kunna vi kanske åter varda
»stjärnan på berget, stormen på hafvet». Vi veta oss
vara delar af det eviga, orsakslösa varande, som här
på jorden tagit lifvets form, ett lif hvars stigande
rörelse visar sig i en allt mer frigjord och medveten
själfullhet. I allt, öfver allt lefver denna världssjäl;
sänder sin säf i hvarje gren af det hela och ut i
hvarje blad på hvar gren. Hvar människa är ett sådant
blad, som faller, medan släktet är det fortvarande,
är lifsträdet, det själft evinnerligt gröna, ehuru bladen
vissna, hvirflas hän och svinna in i former, dem de
nya bladen ej kunna förnimma. Människan har, under
sin egocentriska känsla af sin egen vikt, kräft sin själs
individuella tillvaro genom evigheter. Men vi veta nu
att våra individuella själar ej allenast innesluta arf från
millioner människosjälar, som lefvat före oss, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:41:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-2/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free