Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
LIFS LINJER
omkring sitt eget tankearbete, kallade sig uttryckligen
motståndare till Rousseau som till romantiken, ja.
individualismen! Och dock blef han som Rousseau, den
store »romantikern», genom styrkan i deri själfhärlig
het, genom den hänryckning utöfver alla möjligheter,
den trånad utöfver alla gränser, hvarigenom hvardera
orsakade genombrottet till en djupare
personlighetsuppfattning I
Mellan dem ligger Goethe, som med Spinoza lärde
att det är hvarje väsens plikt att behålla sig i sitt
vara, liksom att allt fullkomligare varda det man är,
och som af Shakespeare infördes i den konstnärliga
individualisationens hemligheter. Ofta villad af sitt
egei motsägelsefulla och öfverströmmande väsen,
lyckas Goethe dock slutligen finna detta väsens kärna
och tvinga sin utvecklings årsringar att sluta sig
omkring denna. Han, mångfrestaren, lärde sig den
försakelse af det tillfälliga för det blifvande, det
skenbara för det väsentliga, hvarförutan ingen
personlighet danas till
h ö c h s t e s G1 ü c k der Erdenkinde r.
Goethe hade aldrig förflackat panteismen till sedlig
likgiltighet. För honom som Spinoza var allvarandet
Gud. Men för ingendera blefvo alla delar lika
viktiga om än lika nödvändiga. Det fanns i varandets
haf bubblor och böljor på ytan. Och där fanns djupen.
Allt mer blef Goethe själf djup, allt mindre vindrörd
våg; hans lifsfromhet nöjer sig icke med varandets,
endast med vardandets lycka, denna som han uttryckte
i orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
