Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Ty det ingår som ovillkorlig del af vårt väsen
att vi hafva intresse af de verkningar, våra egna och
andras handlingar erhålla, eftersom verkningarna
afgöra vår lifsvärme, vår lifskraft. En obetingad,
förhållandelös sedlighet är ett lika otänkbart begrepp
som ett obetingadt och förhållandelöst blodomlopp.
Och allt, som rör sig, kommer i nya lägen och
förhållanden. Däraf följer med nödvändighet, att
sedlighetens normer måste skifta inom samma människas
tillvaro, så mycket mer då inom släktets.
Pliktkänslan i vår själ, liksom stjärnbilden öfver
vårt hufvud, förlorar ej i majestät, därför att vi veta,
huru den ena som den andra uppstått. Men
hvardera blir mindre tillförlitlig att styra efter, när vi
inse att de ändra ställning, dels efter vår horisont,
dels genom sin egen, af den enskildes vilja oberoende,
bana.
IV.
Kant. hade, som alla torde veta, mottagit djupa
intryck i sitt hem af pietismen men under sin
utveckling af de engelska tänkarna och Rousseau. Man
möter mest af det senare inflytandet hos den
tidigare Kant. och mest af det tidigare hos den senare
— enligt en vanlig och naturlig förskjutning i hjärnan.
Den tidigare Kants bana låg ej långt från den
tanke-väg, som sedan hellenernas dagar ledt förbi
supra-naturalismen till evolutionismen. Och det var alltjämt
rationalisten Kant, som säkerställde sedlighetens
oberoende af teologi och metafysik genom att göra
den till uttryck för människans högsta förnuft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
