Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFH ÄRLIGHETENS SAMKÄNSLA
55
Redan Kants samtid sporde vid hans tal om den
goda viljans välde:
Vilja till hvad?
Ingen tänkande nekar att flertalet förnimmer ett
»kategoriskt imperativ»; att man kan känna sig
förpliktad af sitt. innersta, af sitt samvete nödgad till
handlingar mot all egen fördel, all nära liggande lust.
Men hvarje tänkande vet äfven, att handlingens värde
i och för sig icke afgöres genom att jag följt detta
imperativ. Detta kan ha drifvit mig till en handling,
som — trots min egen goda vilja — blir osedlig i
sin verkan.
Kant har äfven sökt afvända deima fara.
Han utgick från satsen att intet kan tänkas såsom
utan all inskränkning godt mer än en god vilja, med
andra ord pliktkänslan. Han undersöker ej huru den
uppstått. Men dess verklighet inom människans bröst
inger honom samma vördnad som stjärnorna öfver
hans hufvud.
Pliktkänslan betecknas af Kant såsom den känsla,
hvilken drifver till handling, ej af böjelse men af
plikt. Den af sina böjelser bestämda, sinnliga
naturen, vill göra lyckan till princip för handlandet. Men
det för plikthandlingen utmärkande är att inga hänsyn
tagas till böjelserna, alt handlingen sker äfven om
den vållar olust och obehag för naturen i öfrigt.
Det sedliga handlandet kan visserligen medelbart
främja vår lycka. Men detta syfte får ej i minsta
mån vara medvetet och ju syftesfriare den sedliga
handlingen äfven omedvetet är, dess högre blir
den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
