Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
UFSLtNJER
Kants första bestämning för en plikthandling blir
således att den, åtminstone medvetet, ej får ske af
något annat skäl än att den är plikt.
Den andra bestämningen är att plikthandlingens
värde icke afgöres genom den afsikt hvari den sker
utan endast genom den maxim, som bestämt vårt
beslut. Och denna maxim bör, enligt Kant, vara
aktningen för lagen. Men ined lagen menar Kant
den objektivt förnuftiga princip för handlandet, som
äfven subjektivt borde vara afgörande för allas vilja,
ifall alla läte sig bestämmas genom förnuftet.
Således blir Kants regulativ — eller norm eller
vägledning — för det enskilda samvetet, då detta
drifver oss till en plikthandling, följande: »Förfar
aldrig annorlunda än så, att. du också skulle vilja
att din maxim kunde varda en allmän lag» — d. v. s.
en lag för förnuftet, icke en samhällslag.
Handlingar af tvång äro, enligt. Kant, lika litet
plikt-handlingar som handlingar af böjelse. Tvånget
inträder då den subjektiva viljan står i strid med den
objektiva, hvarunder den förra nödgas böja sig. Endast
när min vilja är bestämd genom allmängiltiga
förnuftsskäl blir den därur flytande handlingen en
plikthandling. Då utgår från samvetet det kategoriska imperativ,
som pliktkänslan lyder, äfven om detta sker under den
största olust, ja, med undergång för hela vår öfriga
varelse. (1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
