Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFH ÄRLIGHETENS SAMKÄNSLA
63
vara lösaktig eller bunden — men en konst som
linnes». Hvad skall man tänka om en »idealist»,
som ej vill eller kan förstå, att denna själfhärliga
frihet från pliktbegrepp endast kan uppnås genom
den högsta etiska kultur?
Lade denne aldrig märke till huru ynglingarna på
Parthenonfrisen styra sina hästar: genom hela sin
stolt sammanslutna, starkt spänstiga maktutstrålning,
som förbinder dem till ett med springaren, så helt
att människans vilja blifvit djurets, som synbart njuter
sin lifsstegring i och genom ryttarens!
Den själfhärliga människan tyglar sina drifter
såsom dessa ynglingar sina springare, genom lust,
ej genom sporre och spö! Endast den, som ej kan
den ädla idrotten, löper fara att utan dessa hjälpmedel
bli afsutten.
En jämförelse torde kanske göra tankegången än
klarare.
Enhvar inser det orimliga i att på det estetiska
skapandets område bruka pliktbegreppet som
rörelsekraft. Ingifvelsen kommer eller kommer icke. Och när
den kommit, då uppnår den verkningar, som tiotusen
timmars pliktknog ej kan åstadkomma. Det borde ej
vara svårt att inse, att ju mer det etiska handlandet
närmar sig den geniala ingifvelsens art, dess
fullkomligare blir äfven detta?
Men å andra sidan måste man, i fråga om det
etiska handlandet som om konstskapandet, taga afstånd
från den romantiska fördomen: att man uteslutande
och alltigenom kan lita på ingifvelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
