Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFS LINJER
blef Nietzsches öde det sorgespel, inför hvilket man
täcker sina ögon och tystar sin stämma.
En händelse, hvilken symboliskt belyser Nietzsches
lif, är att han just kom alt sluta detta i Weimar, hvars
största minne ju är förbundet med samma tanke, som
han burit under sitt hjärta, som han närt. med sitt.
blod och som han hann att ge lifvet men icke själf
fick se växa och verka i lifvet: tanken på den genom
själfskapelse fullkomnade människan.
Goethe och Nietzsche höra evigt samman ined
denna tankes utveckling, en tanke, lik en gyllene ring,
som sålunda till hvarandra närma en solstrålande topas
och en sommarhafsskimrande opal.
Huru stor motsatsen än är mellan bådas naturer
och öden, i denna kulturtanke — för hvilken båda
lefde — höra de samman som ringens början med
dess slut.
Goethe fick helt lefva sitt sköna lif. Han såg
sin sådd i blom, såg blommen bli frukt. Han behöfde
aldrig öfverila sig, han bar inom sig den ro de äga,
som känna att deras lif blir långt.
Nietzsche åter hade öfver sig den oro, som de
få, hvilka ana att deras dag blir kort.
Han står mot aftonhimmeln lik en plöjare, som
har sådan hast att han med ena handen för plogen
som drar fårorna, med den andra redan strör sådden.
Alla fåror hann han ej beså — och så lågo de beredda
för det orena utsäde, som nu frodas på hans marker!
Nietzsche och Goethe voro båda djupt religiösa
naturer, som med andakt omfattade det stora målet
för sin längtan. Båda sågo lifvets mening i lifvet
själft, båda voro mäktiga lilsbejakare. Den ene står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
