Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFH ÄRLIGHETENS SAMKÄNSLA
163
Ej långt därefter hade bågen brustit.
Goethe behöll sålunda rätt i det enda fall, där
Nietzsche gifvit honom orätt!
När tornet först omslöt Nietzsches tinningar slog
det. ut i blom och länge pekade han leende på dessa
blodröda rosor!
Läran om lidandets lyckovärde blef
Nietzsches yppersta offergåfva till det släkte, med
hvilket hans kval innerligast förenar honom.
Så underligt är lifvet. Det hos Zarathustra största
blef det, som den minste bland hans bröder al’ honom
kan lära I
Under sina sista år var det från sin hvilstol —
med utsikt öfver hela Weimar och dalen under den
sakta stigande åsen — som Nietzsche åskådade
solnedgångens, honom städse fängslande skådespel. Det
var under sådana stunder, Olde danade den
underbara bilden af den sammansjunkna gestalten i den
hvita manteln, där händerna, som fört svärdet och
strött sådden, nu trötta nedsjunkit, medan i det
lidande anletet hela hans längtan — och hela hans
ensamhet. — lefver i den stora, mörka blicken.
Den ensamhet, som för undantagsnaturen är en
nödvändighet, blir äfven dess lifsfara.
Icke sorgens eller tänkandets eller skaparrusets
eller människoföraktets ensamhet hvar för sig. Men alla
tillsamman. Nietzsche blef en af dem, som »sich der
Einsamkeit ergiebt». Och är det redan en stor fara
att ej äga sin ensamhet, en större är att af denna
ägas. Att ge sig ensamheten i våld betyder att bli
en inom sin egen tankekrets förvisad, en med sitt
släkte och sin tid ej längre samhörande. Sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
