Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 I.IFS LINJER
Den unge Goethe visar oss deri dionysiska anden
på dess höjd. Öfversvallande i sin själfhärlighet, rusig
af den pantheiska allkänsla, hvars föremål han ger
intet eller alla namn ...
G 1 ii c k, H e r z, L i e b e, Gott! G e f ü h 1 i s t A 11 e s.
Men småningom djupnar allkänslans andakt till
själfskapandets.
Därunder bevarar han sina »stora, öppna,
klarseende barnaögon», lians jubel förblir in i döden
vårjubel. Han behåller lifvet igenom ungdomens lust att
lära mer och mer, att nå högre och högre. Han är
in i det sista den enkla, goda människa, om hvilken
enhvar, som kom honom nära, vittnade med Humboldt:
att icke geniet Goethe men människan Goethe var
det. största!
Allt mer blir han herre öfver den häftighet och
retbarhet, känslighet och lättrördhet, hvilka varit hans
lidande som hans lycka. Tårarna, som hela hans lif
lätt. flödat, flöda ännu, men allt, oftare af glädje. Hans
blick blir allt mildare och renare. Det väsentliga i
hans varelse lyser mot alla med allt. hvitare ljus.
Han kallar nu sin sköna, sjudande ungdom sin
»isperiod» i den meningen, att hans innersta jag då
ännu ej var frigjordt. Först mellan sjuttio och åttio år
känner han sig upplefva sin »själsvår», den, då alla
hans möjligheter blomma!
Så nådde Goethe småningom fram till den
apollo-niska klarheten, liksom Nietzsche bröt sig fram till
den dionysiska berusningen.
Men Goethe förmådde bära sin fullhet. Ty ban ägde
diktens form att gjuta den i. Nietzsche brast under den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
