Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
I.1FSLINJER
Men tjugutusen okunniga dumhufvuden i iörening
missta sig icke: folkets röst är ju Guds röst!»
Om något kan kallas en estetisk lag, så är det
den: att, ju högre en konstnär stått, dess mindre har
han under skapandet låtit sig bestämmas af biafsikter,
dess mer har han danat af naturnödvändighet. Hvad
Goethe säger om den handlande människan i allmänhet
att hon städse är samvetslös, att hon endast som
beskådande har samvete — detta gäller i högsta grad
om det konstnärliga handlandet. Det är
samvetslösheten och människoföraktet vi ha att tacka för alla
konstens storverk!
Medan beskådaren från i dag dömer denna
»samvetslöshet», denna »hänsynslöshet för de etiska
väldena», denna likgiltighet för »det verkliga lifvets kraf»,
välsignar beskådaren efter hundra år det sakförhållande.
Beethoven gaf den sammanträngda formeln :
Äkta konst är egensinnig.
Ruskin menar, att all stor konst visserligen är
själfändamål, att dess egen tillvaro är dess fulla
berättigande — alldeles oberoende af om den uttrycker
eller icke uttrycker en religiös eller moralisk
åskådning — men att den dessutom o a f s i k 11 i g t öfvar
ett religiöst och sedligt, inflytande. Och därmed har
han funnit ännu ett skäl för sin sträfvan att — icke
som Tolstoy fordrar, sänka konsten till folket — men
däremot höja folket till konsten!
Man invänder — från etikens håll — att de
människor och tider, som rikast utvecklat det
estetiska förståendet och den estetiska njutningsförmågan,
som högst uppdrifvit skönhetskrafven och fullast hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
