Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
247
öfverskådande som vid fördjupadt betraktande af såväl de
tidigare, förr omstridda, som de färskaste alstren däraf.
Men till detta kommer för den nu begynnande skaran det
befriande och eggande, det i stor mening ungdomsälskande
däri, som skänkes enhvar som vill mottaga — och vill lära sig
att gifva.
I detta hänseende kan därför konstnärsförbundets lärdom
sägas vara detsamma som Garborgs, den norske
ungdomsfostrarens : — ’måtte de blott ha ungdomlighet nog. Ty det
är med vår ungdom vi skola köpa visdom.’
Och hand i hand med det individuellt konstnärligas
bestående värde står också denna fostrande, ledande makt, som
trotsar ordet att det skönas väsende är förgänglighet. ..»
Men allt detta hade till stor del uteblifvit, ifall medlemmarna
af Konstnärsförbundet i tro på och lydnad för de akademiska
auktoriteterna, för det häfdvunnet sköna fortsatt sin
konst-utöfning. De hade hvarken gjort sitt land så ryktbart som nu
eller föryngrat dess konst eller gifvit de äldre anledning till
en så vacker omvändelse som Nybloms eller medelåldern till
en så vacker bekräftelse på en varm ungdomstro som
Hedbergs eller ungdomen en så vacker föresats för framtiden som
Ullmans! Men — de blefvo och gjorde detta endast genom
att göra sina gamla lärare och kamrater och granskare ondt!
Hade de följt regeln att intet söka, som gör någon annan något
ondt, då hade de således ej heller kommit att göra några andra
— och det hela — godt I Och vill man se huru målmedvetet
striden fördes, huru fullt den uppenbarar just själfhärlighetens
samkänsla, då må man läsa Richard Berghs skrift om Hvad
vår strid gällt.
Till slut må erinras om den store franske essayisten —
och ultramontane katoliken — Ernst Hellos ord: Snillet är »un
certain coup d’aile et un certain coup d’oeil; snillets
kännetecken är att vara ytterlig i allt: våldsam af naturen,
ofördragsam i sitt innersta och förfärande partisk. Men den, som
för-ifrar sig mycket, älskar mycket: glöd är den högsta vishet,
kyla det farligaste i världen. Snillet tvingar människorna att
gissa dess väsen. Men detta kan endast ske genom kärlek.
Ja, älska är att gissa, och i allmänhet afsky människorna
tvärtom snillet: därför förstå de det icke.»
Men en landsman till Hello, Guyau, har gifvit en
löftesrik bevisning för att detta slutligen skall varda annorlunda.
Jag visar enhvar till Guyau’s E s q u i s s e d’u ne m o r a 1 e
sans sanction ni obligation, som på ett fullkomligare
sätt än jag mäktat, bevisar att själfhärlighetens samkänsla blir
framtidens sedlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
