Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•248
UFSLINJER
XI.
1) Jag vill påpeka att detta om Nietzsche och romantiken
skrefs sommaren 1896, då jag första gången läste honom.
Nu har en bok utkommit af prof. Karl Joel: Nietzsche
und die Romantik. Jag har ej sett den, men tror att
en uppsats om Schopenhauer, som jag tillfälligtvis såg i N e u e
freie Press e, bar detta författarnamn, en uppsats ur
hvilken jag (i del II af Lifslinjer, sid. 385), anför några ord
om romantiken — att »all deras verksamhet kunde betecknas
med prefixet sym, ty de sympatisera, symexistera och
sym-vegetera». Denna sida af romantiken har emellertid ingen
till-lämpning på Nietzsche, annat än i hans drömmar om
öfvermänniskorna.
Afdelningen om Goethe och Nietzsche utgöra däremot en
del af ett föredrag, som jag, på inbjudan af fru Förster-Nietzsche,
höll i Nietzschearkivet i Weimar 11 april 1905.
Jämte det i texten intagna har jag — likaledes från 1896
— andra anteckningar, som ej ofvan blifvit använda. Men de
må meddelas här som vittnesbörd om att ej ens det första,
starka intrycket af Nietzsche gjorde mig till en hans blinda
jasägare :
Nietzsche saknar en fast utgångspunkt för sina slutsatser
och måste ju — med sin visshet att sanningen på alla vägar
var oåtkomlig — sakna den. Han vill ej vara filosofen utan
vetenskapsmannen, som bygger upp sanningar — ej sannings
— af små, ihärdiga iakttagelser. Hans anfall på diktaren är
— ytterst — ett angrepp på den intuitiva gent emot den
deduktiva, den syntetiska mot den analytiska anläggningen.
Men den förra är hans egen. Och när han underkänner
diktarens, religionsstiftarens, konstnärens, kvinnans sätt att finna
sanningar, då är det sig själf han underkänner! Vid sina
värdesättningar har han oaflåtligt sin yttersta grund i
sin egen känsla. Först gör han t. ex. egoism och altruism
till ett. Men sedan kallar han dock godhet och kärlek högre
än elakhet och hat — men med hvad teoretisk rätt, då
han, som etisk värderingsgrund, först tagit det för lifvets
tillväxt gagnande och funnit äfven »hat och elakhet» gagnande? Att
han kallar altruismen en finare och högre nyttighetsberäkning
än egoismen, är en sats, som blir obevisbar, då han samtidigt
vidhåller att släktet ofta haft mera gagn af den egoistiska,
energiska själfhäfdelsen. Han kallar grymheten dumhet. Men
renässansens furstar visade att den är väl förenlig med hög
intelligens och att de med dess hjälp väl nådde sina syften 1
Behåller man den synpunkten, att den stora
kraftutvecklingen — alldeles oberoende af släktets väl — städse är
önskvärd, då blir en sådan grymhet äfven värd erkännande. Nietzsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
