Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
LIFSI.INJER
sekundära begrepp. Egoism och altruism bli sålunda icke
skilda begrepp och icke samma begrepp men de bli h v a
r-dera sidan af en helhet. Nietzsche förbisåg ej själens
växtdrift i sina iakttagelser, endast i vissa af sina kulturplaner
och i sina värdesättningar. När lian kallar plikttrohet och
själf-tufct dygder, äfven om vi drifvas till dem af medveten egennytta
— ty de förädla oss sedan vi nått dem, ge oss renare motiv
till våra handlingar, ett större andligt välbehag — då hämtar
han ju i själfva verket sina värdemått från det dödsbo, där han
vid sin bouppteckning fann alls inga tillgångar? Ty han hann
ej grundmura den nya etiken, den, som först skall visa huru
människan blifvit en allt högre människa och sedan hvarför
hon blifvit det. Nietzsche bestämdes omedvetet af de »gamla,
höga, sköna förklaringar af tillvaron», dem han bekämpar.
Men äfven i framtiden måste en människa, som vill utöfver sig
själf, bevara sambandet med allt det föregående intuitiva
sanningssökandet — diktares ideala drömsyner, religionsstiftares
ideala helighetslidelse, konstnärers ideala skönhetstyper,
kvinnors ideala känslopatos. Allt detta utgör lika värdefulla och
»positiva» skeden i öfvermänniskans tillblifvelse — och vidare
utveckling — som psykologiska och biologiska rön, som
ordnandet af de erfarenheter, släktet vunnit på den
naturvetenskapliga vägen. Detta insåg Nietzsche äfven. Hans psykologi
t. ex. hämtar ej sitt stoff från laboratorierna utan från bref,
memoarer, romaner, maximer, konstverk — med ett ord: från
själslifvets omedelbara eller medelbara helhetsuttryck.
Nietzsches tankebyggnad är orubbligt följdriktig i dess stora,
stigande båge upp mot öfvermänniskan och den eviga
återkomsten. Men däremot visar den stycke för stycke en
sicksacklinje, där det ena påståendet eller den ena planen står
emot den andra. Och visst är att han aldrig begått hvad han
själf kallar »smaklösheten att ha alltför rätt»!
Han har rätt till sina inkonsekvenser, framför allt emedan
han svarar dem, som spörja honom om vägen: »Väg<.’« finnes
icke — jag känner endast min väg.» Han vill hindra
tankelättjan att bygga på hans satser och därför ömsom upprifver,
ömsom fasthåller han samma sats. Hans tanke kastar sig — som
en fåle i det fria; än framåt, än åt sidan — ena ögonblicket
skyggande, det andra tagande de största hinder, alltid ovillig att
följa utstakad väg. Man märker att han saknar den kontakt
med verkligheten hvarigenom synpunkter fullständigas; att t. ex.
paradoxer, af det slag, som andra befria sig från i samtal med
vänner, flytta in i hans verk och erhålla plats bredvid de stora
grundsatserna. Ja, man ser huru han tänkte i bilder och stundom
söker den tanke, som han sedan passat hop med bilden!
Ur hans skrifter ljuder — för hvarje hörande öra — att, när
han gifvit sitt hjärta åt någon människa, då ha de missräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
