Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
251
ningar eller förödmjukelser eller lidanden, som sedan kommit
honom till del från denna människa, varit honom olidliga.
I hans angrepp på vissa, honom nära stående tänkare,
framträder i hans senare skede samma lust, som en viss fågel
lär visa, att — sedan han druckit ur en källa — grumla den
med sina fötter.
(Sommaren 1896.)
I fråga om Nietzsches personlighet erhöll jag af hans syster
ett spontant instämmande i ett mitt yttrande, som G. Brandes
bestridt, om vissa likheter mellan Nietzsche och Vauvenargues,
som — jämte Montaigne och La Rochefoucauld — var hans
älsklingsförfattare bland de franska moralisterna. Fru
Förster-Nietzsche visade mig — såsom den sista bok, hon läst för sin
bror — det exemplar af Montaigne, som Cosima Wagner skänkt
honom och som var fullt af hans förstrykningar, sedan han
första gången läste boken.
2) På större eller mindre afstånd äro alla Goethes ideala
kvinnliga gestalter — t. ex. Lotte, Dorothea, Iphigenia, Nathalia
— väsenbefryndade med Makaria.
Och samma kvinnoideal var äfven Nietzsches. De finnas,
som läst honom så illa, att de anföra hans ord om att jorden
borde få kramp när »en helig förenar sig med en gås» såsom
bevis att för honom — kvinnan endast var en gås! Dessa herrar
ha glömt att han kallat »den högsta kvinnliga egenarten
tillsvidare högre än den högsta manliga», ja, att han utbrustit i
den skönaste lyrik till den äkta kvinnlighetens pris!
Borde man ej börja inse att, när Nietzsche och Goethe
talat om kvinnan, ha de talat alldeles såsom de tala om männen:
ena gången om de värdefulla, andra gången om de
värdelösa? Att, om man vill veta deras mening om »kvinnan» som
om »mannen», då måste man af skuggan och ljuset tillsamman
dana sig bilden?
Hvad särskildt Nietzsche angår, talade han ur erotisk
synpunkt om kvinnan såsom flertalet européer tala om Asien:
efter andras skildringar.
Hvar han i öfrigt mötte en kvinnlig personlighet, som på
ett stort sätt uppenbarade kvinnligheten, ägnade han denna
sin varmaste beundran. Men han angrep kvinnoemancipationen
emedan han befarade att den kunde skada kvinnans
instinktsäkerhet i fråga om hennes väsentliga uppgift: att föda och
fostra de nya människorna. Och som han i detta afseende
stod på evolutionismens ståndpunkt —- och således såg u
r-valet som det djupast afgörande — blef för honom »hvarje
slags förakt mot könslifvet en synd mot den helige ande».
3) Del torde behöfva betonas att, när jag kallat Goethe
och Nietzsche religiösa naturer, då är det i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
