Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•252
I.IFSLIN|ER
mening, som den i företalet anförda religionsfilosofen, när han
i fullkornningsbegreppet ser den religiösa känslans
källa. Denna religionsfilosof — Marcel Hébert, f. d. föreståndare
för College Fenelon i Paris, en plats han lämnade, och därmed
lysande utsikter, när han upphörde att vara kristen — har i
den af mig anförda uppsatsen pekat på Guyau som sin
meningsfrände. Ty dennes »irreligion de l’avenir» innebär just en ny,
från alla religioner fri religiositet. Detsamma, säger
Hébert, är äfven förhållandet hos den riktning i England — och
än mer Amerika — hvars organ The Monist är: man
betonar att religionens mål ej längre är att bevisa Gud eller
bestämma Gudsbegreppet utan endast att dana ett högre,
större, rikare lif.
Goethe och Nietzsche, båda lika omöjliga att inpassa i
någon viss religion eller något visst filosofiskt system, bli i
denna mening djupt religiösa.
Ett annat betecknande tidstecken är att dr E. Horneffer,
en bekant Nietzscheforskare, helt nyligen förkunnat en ny
»religion». Nya »religioner» höra till ordningen för dagen.
Det i denna betydelsefulla är, att den af »frisinnade» som
af konservativa teologer lika angripne Horneffer anser sig
föra Nietzsches tankar vidare. Horneffer antar en själisk
ur-grund men icke ett planmässigt danande förnuft, utan en
ursjäl, ett omedvetet begär, en het, omåttlig vilja. Denna vilja
vill gestalta sig, blifva form, uppbygga sig i och genom sina
yttringar. I hela världsalltet visar sig denna själsmakt såsom
organisation: hos människan se vi organisationen själf
bli organiserande. Mot den positiva kraften i tillvaron står den
negativa: tiden; i och genom formandet öfverbryggar
maktviljan tidens hämmande kraft. Allt varande vill bejaka sig
själf ocli hvar viljas salighet är att fylla sitt kraftmått. Viljan
behöfver ej ett oändligt handlande, endast s i n handling. Allt
varande är sig själf nog. Så återvinner världen sin adel och
denna religion var den homeriska hellenismens: den heliga
tron på människans själfförlösande kraft, på allt varandes
själf-tillräcklighet, på allt varandes adel. Den nya religionen blir
»das einheitliche, seelische Erleben des Weltzusammenhanges ...»
Jag kan äfven hänvisa till en mycket betydande bok, P a
n-i d e a 1 i s m u s, af R. Holzapfel (tillägnad hans lärare R.
Ave-narius och med förord af E. Mach), en bok, som —
betecknande nog — lästes af många ryssar, då de lågo i läger
i Mandschuriet! Guyau, hvilken, liksom Nietzsche, kritiserar
utilismen lika mycket som kantismen, ser lifvets väsen i viljan:
icke att bevara sig utan i viljan att varda så intensivt
och extensivt som möjligt, att vara ej endast nutrition men
production et fécondité. »Vivre c’est dépenser aussi
bien qu’acquérir.» Icke tanken på nytta eller nöje som
uti-listen lär; ej den Samvetsålagda lydnaden för en formell lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
