Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•254
UFSLINJER
Detta hindrar ej att Hebbel gifvit den äkta konstnärens
lösen med dessa stolta ord: Om konstnären danar en bild,
som han vet skall vara evigt men att ett drag, ett enda, däri
för samtid och eftervärld skall förblifva evigt oförstådt och
fördoldt — han utelämnade dock icke det dragetl
2) Att hopen misskänner de stora andarna, kan ju ej
förvåna när dessa själfva underkänna hvarandra!
Turgenjeff t. ex. — Goethefränden, naturens och kulturens,
lifvets och kärlekens panteistiske dyrkare — fann ingen förståelse
från Tolstoy och förstod själf ej dennes reformatorlidelse.
Tolstoy underkänner Shakespeare emedan denne ej har
hjärta för folket, emedan hans hjältar äro adelsmän och hans
arbetare löjliga! Tolstoy godkänner Tjechoff emedan dennes
diktning är »en hammare, som bultar på hvar lycklig människas
dörr, med påminnelsen att det finnes olyckliga». Med en
underlig brist på följdriktighet misskände Tolstoy däremot länge
Gorki. Hvad Tolstoy menar om Beethoven som förförare,
veta alla genom Kreuzersonaten. Beethoven å sin sida
beklagade att en Mozart förnedrat sin musik genom att ägna
den åt ett så lågt ämne som Don Juan och Ruskin hade samma
mening. Ruskin kämpade med lidelse för Turner och
prerafaeliterna. Men både Burn-Jones och Ruskin underkände
Whistler, ja, den senare kallade en hans tafla »ett svineri» och
honom själf »en narraktig glop, som slungade en färgpyts i
synen på allmänheten», ja, kallade »hans oskolade tillgjordhet
ett afsiktligt bedrägeri!»
Och det har ej endast varit allmänheten utan
akademiprofessorerna, konstnärerna och granskarna, som hånat Böcklin
och A. Feuerbach; som i det längsta nekat Klinger och Thoma,
Trübner och Hildebrand sitt erkännande. Sak samma i
Frankrike med Delacroix och Millet, Rousseau och Manet, Puvis de
Chavannes och Rodin, för att endast nämna de största! För
Sverige kan man nöja sig med tre ord: Josephson och
Konstnärsförbundet 1
Och komma vi till musiken, må vi minnas att en samtida
musiker spådde musikens undergång genom en barbar som
Mozart; att Beethoven länge var oförstådd; att hans nionde
symfoni kallades en döf musikers förfelade verk; att t. o. m.
Goethe fann Beethoven oklar och underlig; att Wagner kallades
en okunnig musiker utan makt att gripa och röra och att han
under årtionden måste vänta på uppförandet af sina verk!
Dessa påminnelser äro nog för att vederlägga Goncourt’s
infall: »det sköna är det, din koksa rynkar på näsan åt». Ty
i nuet möter det nya nittionio köksor på en kännare! Det var nog
icke bara i allmänhetens ögon som Rembrandt på 1700-talet
ej ansågs »salongsmässig» och ej endast småborgarnas skull
att Frans Hals Skyttegillen samtidigt lågo hoprullade på
vinden af Haarlems rådhus! Whistler har alldeles rätt »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
