Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
en tid, som förstått konst, har aldrig funnits och aldrig någon
konstälskande nation» — ifall man talar om samtidens
konst 1 Men det är lika sant att »massorna ligga i evig strid
med temperamenten medan endast dessa behärska
tider n a».
Och hvad som gäller i fråga om det konstnärliga utförandet
gäller äfven om ämnena. Heyermann —- i Sverige känd genom
Kedjan och kanske äfven andra af hans skådespel ur
arbetar-lifvet — har ej längesedan anklagat Gerhard Hauptmann att
denne gått förlorad, emedan han följt grundsatsen: ich gehöre
vor allem mir selbst, emedan han ej längre inser att konsten
»skall vända sig till lifvet», o. s. v.
1 fråga om detta och liknande kraf har Goethe på pricken
träffat såväl de bildades som de obildades sätt att njuta all
konst, när han yttrar: att människor fordra att ett drama
skall anpassas efter deras personliga behof, alldeles som deras
rockar, medan de i stället på teatern borde känna sig som
resande i ett främmande land, där de ju ej vänta tillfredsställelse
för alla sina hemvanor! I
3) Hvad konsten och sedligheten angår så veta vi att
angreppen på konsten i sedlighetens namn nödga’t t. ex. »Goethes
nation» till protestmöten mot Lex Heinze; mot teatercensuren
o. s. v. Och man har bland de protesterande städse funnit
hvarje konstnärsnamn af betydenhet! Ty huru
skilda de äro sins emellan, alla veta de med Tjechoff: »att
människan behöfver hela jordklotet, hela naturen för att i frihet
kunna ge uttryck åt sin andes alla egenskaper och egenheter».
Den kejserliga konst-kustoden — som förklarat att »den
konst, som sätter sig öfver de af mig uppdragna gränserna är
ingen konst»; som kallar hela den moderna konsten »oskön
och oren», ja, Secessionens konst en »rännstenskonst, som
beröfvar folket glädjen öfver sina ideal och undergräfver
auktoriteten» — har gjort sig och sin stad löjliga genom att i
Siegesallé visa hvad konsten blir, då den skall tjäna
politiskt-nationella syften.
När man hör att kejsaren i Berlin förbjuder sitt hof att
gå och se på en utställning af Klingers »osedliga» arbeten; att
ett museum i Amerika nekat att mottaga Watts Lifvet och
kärleken, emedan gestalterna äro nakna; att en Tolstoy
kallar t. o. m. sjungandet af de gamla ryska visorna »ett lika
fåfängt tidsfördrif, som vin och tobak», en »gammal, onyttig
ovana»: att en schweizisk tidning förklarar att det djupt sårar
anständighetskänslan när Kristus barnet visar sig naket, ja att
det är ett helgerån såsom detta barn framställes af Andrea del
Sarto, Tizian, Durer, Rubens och Rafaël — då undrar man
ej på att i Sverige en prästerlig konstdomare kallar Carl Larssons
hemlifsbilder sårande för sedligheten; at’ en annan funnit mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
