Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dawid Liwingstone, hans person och missionswerksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sjukast af ett feberanfall eller swagast efter ett sådant.
I ett dylikt tillstånd hade han wid ett tillfälle att undkomma
en hop wildar, som hotade att döda honom och alla hans
män, om han ej lemnade dem sin ridoxe, sin bössa och en
af sina män. Oxen kunde han ej gerna undwara, bössan
icke alls, och hwad beträffar det sista wilkoret: en man –
för att af honom göra en slaf – "hellre wille han dö".
Så länge hans krafter stodo bi höll han dagligen
andaktsstunder med sina män. Utom febern och kraftlösheten
förhindrade honom ibland en gammal åkomma i halsen från
att tala. Yttranden sådana som dessa förekomma ofta i
dagboken: "Sjuk hela dagen och ur stånd att röra mig, ur stånd
att tala; flera af mina män också sjuka. Jag kan ej göra
något annat än wända mig från den ena sidan till den andra
i mitt usla lilla tält, hwarest med all den skugga wi kunna
gifwa det, termometern ändock wisar 99 grader (ungefär 36
grader Celsius).
Då den sjuke war oförmögen att predika eller länge tala,
sökte han ersätta detta genom att låta sina följeslagare se i
en laterna magica, innehållande bibliska scener, hwilka han
i korta meningar uttydde. "En sådan gudstjenst", skrifwer
han en gång, "war den enda jag kunde gifwa dem och äfwen
den enda, som de någonsin hafwa bedt mig förnya. Ett
obehag medförde den dock för de män, som stodo wid den sidan
af laternan, der taflorna drogos ut. De woro nemligen
ytterligt rädda för att de målade figurerna, då de drogos
förbi dem, skulle fatta tag i dem och ingå likt andar i deras
kroppar."
Under hans ensamhet och under känslan af hans höga
kallelse och uppgift gjorde sig för honom behofvet af en
fullkomligare helgelse och rening, af en närmare delaktighet af
lifwet i Gud, allt mera känbart. "Midt i denna sköna och
älskliga natur", säger han i dagboken, "känner jag dock en saknad,
en längtan i min själ: det är som om jag behöfde någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
