Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligen försiggick medan Leoncia till Torres
framställde frågor som tvingade denne att erkänna att han
aldrig sett något ärr på Francis Morgans vänstra arm.
Medan Leoncia gav den gamle domaren en
triumferande blick, steg el Jefe politico fram och frågade
Torres med dundrande röst:
”Kan ni svära på att ni någonsin har sett ett ärr
på Henry Morgans arm?”
Torres hade blivit brydd och förvirrad, hade sett
häpet på domaren och bedjande på Leoncia och
slutligen, utan att säga något, skakat på huvudet till
tecken att han ej kunde svära på detta.
Pöbeln hade tjutit av triumf. Domaren hade fällt
utslaget, skränet hade fördubblats, och Francis hade
släpats ut till sin cell, icke alldeles utan motstånd, av
gendarmerna och kommissarien, alla tydligen
angelägna att rädda honom undan mobben som ogärna
ville vänta på hans död till klockan tio i morgon.
”Den stackars enfaldige Torres, som blev fast på
Henrys ärr!” tänkte Francis deltagande, då riglarna
för hans celldörr skötos tillbaka och han reste sig för
att hälsa på Leoncia.
Men hon besvarade ej hans hälsning utan riktade
en spansk snabbeld mot kommissarien med befallande
gester, vilka han åtlydde i det han befallde
fångknekten att flytta de arbetsklädda fångarna till andra
celler och själv gick ut efter en nervös bugning, som om
han bett om ursäkt, och stängde dörren efter sig.
Då sjönk Leoncia samman, låg snyftande mot hans
axel och utbrast: ”Det är ett förbannat land, ett
förbannat land. Här finns ingen rättvisa.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
