Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringen på hennes ringfinger. Han rynkade pannan,
men dolde sin missnöjda min med nedböjt ansikte, tills
han lyckades släta ut sin panna och kunde fortfara:
”Jag har känt er sedan ni var liten, Leoncia... så
förtjusande liten, och jag har alltid älskat er. Nej,
var god och hör på! Mitt hjärta måste tala. Hör
mig till slut. Jag har alltid älskat er. Men då ni
kom tillbaka från ert kloster och från edra studier
i utlandet, som fullväxt kvinna, en ädel dam skapad
att styra hela familjen Solano, blev jag bränd
ar-er skönhet. Jag har varit tålig. Jag avhöll mig från
att tala. Men ni har nog anat det. Ni måste ha anat
det. Jag har lågat för er alltsedan dess. Jag har
förtärts av er skönhets glöd, av ert eget väsens glöd, som
är ännu oemotståndligare än er skönhet.”
Han kunde ej hejdas, det visste hon mycket väl, och
hon lyssnade tåligt, betraktade hans nedböjda huvud
och undrade varför hans hår var så oklädsamt
friserat och om det sist klippts i Newyork eller San
Antonio.
”Vet ni vad ni har varit för mig alltsedan er
återkomst?”
Hon svarade ej, och hon försökte ej dra tillbaka
sin hand, fastän han kramade den och klämde den
mot Henry Morgans ring. Hon glömde att höra på,
ty hon följde en tankekedja som började långt borta.
Det var inte med sådana braskande fraser Henry
Morgan hade vunnit henne, så lydde kedjans början.
Varför gåvo de där spanjorerna alltid så överdrivna
uttryck åt sina känslor? Henry hade varit så
annorlunda. Han hade knappt sagt ett ord. Han hade
handlat. Utan inledning, så säker hade han varit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
