Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt en banan, gäspade åter och höll skalet i handen
innan hon kastade bort det.
”Vi ha varit alldeles tysta, Concordia”, sade hon
till sin följeslagerska, ”men inte ha vi fått någon fisk
för det. Nu skall jag laga så att det plaskar. Det
påstås ju att ’ingenting kommer upp förr än något
har kommit ner’; varför skulle då inte något komma
upp, om vi kasta ner något? Jag skall försöka!”
Hon kastade bananskalet i vattnet och betraktade
slött det ställe där det hade sjunkit.
"Om något kommer upp hoppas jag det är något
stort”, sade Concordia sömnigt.
Och medan de tittade dök till deras förvåning en
stor vit hund upp ur det bruna djupet. De ryckte
upp sina metspön och slängde dem bakom sig på
stranden, slogo armarna om varandra och sågo hunden
stiga i land vid vikens nedre ända, klättra uppför den
sluttande strandbanken, stanna för att rista sin päls
och sedan försvinna mellan träden.
Nicoya och Concordia fnittrade.
"Försök omigen”, sade Concordia.
"Nej, nu är det din tur. Få se vad du kan fä
upp.”
Concordia såg misstrogen ut och kastade i en
jord-klimp. Och nästan genast stack ett hjälmprydt
huvud upp ur floden. Hårdt omfamnande varandra
sågo de mannen med hjälmen vada i land där hunden
hade gått i land och försvinna i skogen.
Åter fnittrade dc båda indianflickorna, men nu
kunde ingendera ta mod till sig och kasta något i
vattnet.
En stund därefter, medan de ännu fnittrade åt den
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
