Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla voro beväpnade med spjut, stridsklubbor,
bågar och pilar, och medan de väntade fortforo de att
bedja vid altaret. Var femte minut anlände löpare
från sjön med samma rapporter, att det visserligen
dånade i berget, men att ännu ingen hade kommit ut
därifrån.
Den tioåriga flickan, som hade talat med Leoncia,
var den första som såg främlingarna. Det berodde
på att stammens uppmärksamhet var riktad på det
dånande berget vid sjön. Ingen väntade besökande
från berget på andra sidan om dalen.
”Da Vasco!” ropade hon. ”Da Vasco!”
Alla sågo nu Torres, icke femtio steg därifrån, el
Tefe och deras följeslagare rycka ut på öppna fältet.
Torres bar åter hjälmen som han hade stulit från sin
döde stamfar i mumierummet. De fingo en
ögonblicklig välkomsthälsning i form av en skur av pilar
som sträckte två av karlarna till marken. Sedan gingo
de Förlorade själarna, män och kvinnor, till anfall,
medan Torres’ skjutgevär började tala. Angreppet
var så oväntat, så hastigt och på så nära håll, att många
visserligen stupade för kulorna, men många också
kastade sig över inkräktarna och kämpade mot dem
man mot man. Här voro skjutvapnen till mindre nytta,
och gendarmerna genomborrades av spjut eller fingo
sina skallar kluvna av väldiga klubbor.
Men slutligen blevo de Förlorade själarna
besegrade, huvudsakligast tack vare revolvrarna som kunde
döda midt i den värsta trängseln. De överlevande
flydde, men av fienderna hade halva antalet bitit i
gräset för alltid. El Jefe skummade av smärta och
raseri över en pil som genomborrat hans arm, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
