- Project Runeberg -  Tre hjärtan /
384

(1922) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bestämd form. Han skulle söka sig ett säkert
gömställe tills det blev mörkt. Sedan skulle han på
omvägar bege sig tillbaka till sjön och virveln. Sedan
han väl kommit dit kunde ingen, kunde intet hejda
honom. Han hade endast att hoppa i. Den
underjordiska färden skrämde honom icke, den hade han
varit med om förut. Och i sin fantasi såg han åter
Gualacafloden glittra under bar himmel på väg till
havet. För resten, hade han inte de båda stora
smaragderna och de båda rubinerna, som hade varit Chias
och Hzatzls ögon? De voro tillräcklig rikedom för
vem som helst. Om han också ej lyckats genom
Mayaskatten bli världens rikaste man, så var han nöjd
ändå. Allt vad han nu behövde var mörker och en
sista dykning in i bergets hjärta och genom bergets
hjärta till Gualaca som rann ut i havet.

Han var så upptagen av dessa tankar att han glömde
se sig för var han satte foten, och så föll han. Men
det var inte i någon vattenvirvel han dök ner. Han
föll framstupa utför en klippbrant på torra landet.
Den var så hal att han fortfor att glida utför, ehuru
han lyckades vända sig om med ansiktet och magen
upp och söka haka sig fast med händer och fötter.
Dessa ansträngningar gjorde endast hans nedfärd
långsammare, men kunde icke hejda den.

En stund låg han där nere andlös och yr i huvudet.
Då han sansat sig märkte han först att hans hand
låg på något ovanligt. Han kunde ha svurit på att
det var tänder han kände. Slutligen slog han upp
ögonen med en rysning, samlade allt sitt mod och
vågade titta på föremålet. Han kände genast lättnad.
Det var tänder i ett av vind och väder blekt käkben,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:42:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lj3hjartan/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free