Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
graders vinkel föreföll den honom som en råttfälla,
där han själv var råttan, som gled ner med huvudet
före i... han visste ej vad. Redan innan han var
framme befarade han att den ljusöppning, som tycktes
leda ut till den yttre världen, var för trång för att hans
kropp skulle kunna tränga sig ut genom den. Och
dessa farhågor besannades. Han kröp med
dödsförakt över ett skelett som var en människas, det såg
han i den skumma dagern, och lyckades genom att
på ett smärtsamt sätt pressa sina öron platta tränga
ut sitt huvud genom rämnan. Solen gassade nu på
hans huvud, medan hans ögon slukade denna tavla
av den öppna, fria världen som den obarmhärtiga
klippan nekade hans övriga kropp att göra bekantskap
med.
Det pinsammaste av allt var en å på knappt hundra
meters avstånd, trädkantad på andra sidan, medan en
saftig gräsmatta bredde ut sig mellan ån och honom.
Och i det trädskuggade vattnet stodo flera kor av den
dvärgras, som var egendomlig för de Förlorade
själarnas dal, och sörplade, nedsjunkna ända till knäna.
Ibland viftade de lättjefullt bort flugor med svansen
eller bytte om fot. Han stirrade på dem för att få
se dem dricka, men de hade tydligen druckit sig
otörstiga. De dumma kräken! Varför drucko de inte då
de hade all denna ymniga rikedom av vatten midt
framför sig och den rann bort till ingen nytta!
Nu blevo de uppmärksamma, vände huvudet mot
den bortre stranden och spetsade öronen. Då en stor
behornad råbock kom ut ur träddungen och gick ner
till vattenbrynet lade de tillbaka öronen, skakade på
huvudet och plumsade med hovarna i vattnet. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
