Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmast att bärga flytande gods, hvem var närmast att
visitera vraket? Den som kommer först till kvarnen, får
första mala. Och skulle en yxhammare råka träffa skallen
på en främling, som utmattad hängde kvar vid rigg eller
reling, hvem kunde veta om han kommit sig, om man än
gjort sig besvär att släpa honom i land? Det är skönt att
ha egna lagar och praktisk moral.
IV.
När Anders på Fäladen fått sig några ingångssupar
började han för de närmaste gubbarna hålla ett litet privat
grif tetal öfver den af lidna:
— Ja, det säjer jag er, gubbar, att gjorde Pär rätt så
tog han och la en gammal lie öfver’na i kistan. För stål
är sådana där rädda för, det är det enda som håller dom
i skinnet. Annars ska ni få se, att hon kommer att traska
här om nätterna i många år ännu, det lea stycket.
Ungar hade hon gudskelof inga, och det kan en väl
begripa då hon kunnat begå sig minst femton gånger innan
hon blef gift. — Inte för ja vill säja nå’t ondt om’na när hon
ä dö, men nog vet ja hvem det var som satte spatt i benen
på min blåsiga märr, och mor vet nog likaledes hvem det var
som förgjorde korna, så di ble magra och eländiga som
Faraos sju magra nöt och inte släppte ifrån sig så mycket som
en tår mjölk i förfjor sommar. — Nå, »dömer icke, så
värden I icke dömda», säger Herren, men nog ska väl
rackar-konan få sin ärliga lön för att hon satte engelska sjukan
på alla tre ungarna hos Nils på Myren nere i Laröd, så di
ble krokryggiga krymplingar och sköra i benen och får gå
som skuggor för världen i all sin tid!
Anders på Fäladen tystnade några ögonblick, men
då samtliga gubbarne nickade gillande styrkte han sig
ytterligare med en ingångsbägare och fortsatte:
— Ja, det är då säkert som amen i kyrkan, att hon var
släkt med gamle Skam och Blåkullafolket. Ni kommer
väl ihåg den gamla statarestugan ett stycke oppåt
landsvägen härifrån. Den brann ju opp för fem sex år se’n
fast ingen visste hur de gick till, för inte hade där bott folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
