Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Masterna hade bräckts och störtat öfver bord,
fasthållna ännu vid vraket af ett virrvarr af tåg, och som gråa
jättebubblor flöto de delvis lösslitna seglen omkring på
vattnet.
Stranden var sållad af vrakgods, och de små böljorna
sorlade sakta i morgonljuset öfver kullerstenarne och den
fina, hvita sanden. Uppe på de stora tånghögarne bland
blåmusslorna och de hvita småsnäckorna låg en lång rad
af styfnade kroppar i långstöflar och grofva sjömanskläder
med blåbleka anletsdrag. De flesta lågo som om de sofvo
lugnt, men här och där voro dragen förvridna af någon
ohygglig kamp.
De få, som man kunnat rädda undan skeppsbrottet,
hade fått en fristad uppe bland stugorna, där de ännu sofvo
de tröttes och rättfärdiges sömn, allt under det den idoga
befolkningen i största hast, men med mycken omsorg,
bärgade hvad anständigtvis bärgas kunde.
Och det var härliga saker. Det var långa lådor med
sydländska frukter, stora kaggar med doftande spanskt
vin, hela balar med sällsamt väfda tyger, kistor fulla med
brokiga sidenklutar, något skadade af vattnet kanhända,
men sköna ändå till hucklen åt någon blåögd jänta och
lämpliga att knyta svajiga rosetter kring en ung sjömans
bruna hals. Ja, där fanns mycket mera, som skulle göra
lifvet angenämt och gladt i många stugor under de långa
vinterkvällarne. Vi få ju komma ihåg, att detta hände
för öfver hundra år se’n, då allting ej var så väl ordnadt
som nu, då man mångenstädes i vilda kusttrakter själf
skapade lämpliga lagar och förordningar, och då man för
öfrigt ej hade så väluppfostrade samveten som nu.
Brådtom hade man hvar i sin stad, men kring en af
de utsträckta kroppame på tånghögarne hade samlats en
del gammalt folk.
Den, som låg där blek och orörlig, var tydligen en
äldre man, därpå tydde fårorna i hans ansikte, fast hans
välklippta röda skägg knappast hade några hvita strimmor.
En gubbe bland de församlade strök sig om sin
stubbiga skäggkrans, talade och sade:
— Det är han, det kan inte vara någon annan än han.
Skägget är visst inte så långt och så rödt, men jag känner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
