- Project Runeberg -  John Finkelman /
108

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade vi andra heller ingenting emot. Vi skulle hyra
oss en sampan och ett par japanska fiskare som kände
till fiskeställena, och vi skulle säkert få mycket roligt.
Vad mig angår, var jag gärna med om vad som helst.

När vi lagt våra planer, rodde vi i land över
bankar av levande korall och drogo upp vår båt på
stranden av vit korallsand. Vi vandrade vidare under
kokospalmerna upp till den lilla staden och funno där
flera hundra bråkiga sjömän från hela världen, som
söpo och skränade, sjöngo och dansade midt på
huvudgatan och midt för näsan på några stycken
hand-fallna, hjälplösa japanska polismän.

Viktor och Axel sade att vi skulle ha oss ett glas
innan vi började vår långa vandring. Kunde jag
vägra att göra mina båda präktiga skeppskamrater
sällskap? Med glasen i hand satte man ju inseglet
på vänskapen. Sådant var livet. Vår kapten var
helnykterhetsman, och vi alla skrattade och
gyck-lade med honom för hans avhållsamhet. Jag ville
alls inte dricka något, men jag ville vara en god kamrat.
Tanken på Louis1 öde avhöll mig heller inte alls, när
jag sväljde den brännande drycken. John
Finkelman hade farit illa fram med Touis, men jag var ung.
Mitt blod rann fullt och rödt, jag hade en konstitution
av järn och — ja, ungdomen grinar ju alltid hånfullt
åt varje gammal stackare.

Det var någonting märkvärdigt starkt vi drucko.
Jag kan inte säga vad det var, antagligen något slags
inhemsk blandning. Men det var hett som eld, vitt
som vatten och överväldigade en hastigt som döden.
Det hade fyllts på sådana där fyrkantiga flaskor, som
en gång innehållit holländskt gin och som ännu buro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free