Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var. Hiwilani blev till sist en riktig inföding, sov
på halmmattor och hårda golvet — hon hade flyttat
ut ur rummet den stora, kungliga, baldakinprydda
parsäng som presentats till hennes farmor av lord
Byron, kusin till don Juan Byron och som kom hit på
fregatten Blonde 1825.
”Hon återgick till allt inhemskt till sist, och jag
tycker mig ännu se hur hon bet en bit av den råa
fisken innan hon kastade den till sina kvinnor att
äta. Och hon lät dem äta upp den poi hon lämnade
och allt annat som hon inte åt upp själv. Hon
Men han avbröt sig hastigt, och av hans
utspärrade näsborrar och uttrycket i hans rörliga ansikte
såg jag att han hade känt i luften en lukt som han
inte tyckte om.
”Fy tusan!” ropade han till mig. ”En sådan stank!
Och den skall jag vara dömd att uthärda ända tills
frihetens timme slår.”
Man kunde ej misstaga sig på vad det var som
väckte hans avsky. Den gamla gumman höll på att
binda en lei (girland) av hala-frukten, som är södra
Stilla havets Pandanusträd. Hon höll på att tälja
ur fruktens många nötskal till klockform innan hon
trädde upp dem på snören av /ran-trädets tvinnade
och sega innerbark. Visst luktade det starkt, men
för mig, en malahini (nykomling) var lukten
mustig som av vin eller frukt och icke obehaglig.
Prins Akulis bil hade brutit av en axel ett stycke
därifrån, och han och jag hade sökt skydd för solen
i denna skuggrika boning i bergstrakten. Huset var
anspråkslöst och täckt med grästak, men det låg i en
praktträdgård av begonior som bredde ut sina fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>