Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qpialet satte fortfarande hans fantasi i rörelse, men
han var alldeles lugn. Han såg henne simma fram
till honom med så stadiga och jämna simtag att han
beundrade hennes självbehärskning, fastän han på
samma gång marterades av den tanken att det var
för att hon brydde sig så litet om honom eller,
snarare, så mycket mera om Grandison.
”Vilken fot?” frågade hon, i det hon lät sina ben
sjunka och började trampa vatten bredvid honom.
”Den vänstra — pang! Nu är det båda två.”
Han drog upp sina knän, reste liksom ofrivilligt sitt
huvud och bröst ur vattnet och försvann vtnder en
nedstörtande, nästan alls icke skumkrönt våg. Efter
några sekunder dök han upp igen frustande och åter
på rygg.
Han nästan skrattade, ehuru han lyckades förvandla
skrattet till en grimas av smärta, ty hans låtsade
kramp hade blivit verklig. Han hade den åtminstone
i den ena foten, och musklerna förvredos så att det
gjorde mycket ont.
”Den högra är värst”, mumlade han, då hon
tillkännagav sin avsikt att ta hand om hans kramp och
massera bort den. ”Men det är bäst att du håller dig
undan. Jag har haft kramp förr, och jag vet att jag
kanske griper tag i dig, i fall det blir värre.”
I stället tryckte hon sina händer mot de hårt knutna
musklerna och började gnida och böja.
”Nej, du måste hålla dig undan”, stönade han
mellan tänderna. ”Låt mig vara — jag skall vrida
fotleden och tårna åt motsatt håll, så går det över. Jag
har gjort det förr och vet hur det skall gå till.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
