Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt, och kom in till honom, leende och skälmaktig,
förtjusande i sin kimono, började han känna giftets
förvirrande verkningar. Då han okonstlat och klart
visste att hon inte hade något att säga honom enligt
deras gamla överenskommelse, spann han ihop en
opie-lögn. Då hon frågade hur han hade sovit svarade
han:
”Uselt. Två gånger har jag väckts av kramp i min
fot. Jag vågade knappt somna igen. Men den kom
inte igen, och nu äro mina fötter ömma som bölder.”
”Du hade den där krampen redan i fjor”, påminde
hon.
”Det kanske ämnar bli kroniskt”, smålog han. ”Det
är ingenting farligt, men det är högst obehagligt att
väckas av den. Den kommer inte igen förr än i natt
om den kommer alls, men under tiden känns det som
om jag hade fått bastonad.”
(På eftermiddagen samma dag gingo Lee och Ida
Barton i vattnet vid Utriggarplagen och summo
förbi trampolinen ut till den höga böljegången bortom
Kanakasvallet. Det var så få badare ute att de, då
de vände om efter ett par timmar och långsamt summo
hemåt genom Kanakavågorna, hade dem helt och
hållet för sig själva. Böljorna voro ej tillräckligt höga
för att verka uppeggande, och de sista brädryttarna
och kanotisterna hade givit sig i land. Plötsligt vände
Lee sig om på rygg.
”Vad är det?” ropade Ida som befann sig tjugu
fot ifrån honom.
”Min fotkramp”, svarade han lugnt, fastän orden
stöttes fram mellan behärskat sammanbitna käkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
