Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Riksdagsperioden 1834—35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72:A § REGERINGSFORMEN. 93
den konservativa pressen
—
som varnade allmänheten för sådana
tidningar, hvilka blifvit åtalade för tryckfrihetsbrott —
anföra
vi slutet af en uppsats, som ville bevisa, »att intet skulle vin-
nas, men åtskilligt äfventyras genom regeringens insläppande
till bankoärendena»:
■
»Frågan om att inlåta styrelsen i banken är för öfrigt det
samma, som om en man, hvars affärer kommit på obestånd,
derför att han följt en intresserad persons olycksbringande råd-
slag, ville upprätta dem derigenom, att han öfverlemnade deras
ledning ännu närmare åt samme rådgifvare. Skulle man väl
säga, att denne man handlade förståndigt?*
»Sjutiotvåan» fick också snart nog karakteren af ett för-
troendevotum åt regeringen, och sjelf gjorde regeringen visser-
ligen allt, hvad riksdagsmaskineriet tillät, för att bereda fram-
gång åt det hvilande förslaget, bland annat genom atl orsaka
uppskof med afgörandet. Vid borgarståndet fäste sig i synner-
het hopp och fruktan, ty på de andra ståndens lydaktighet
hade allmänna tänkesättet ännu icke på fullt allvar tvekat, då
så starka ansträngningar som nu af vederbörande vidtogos.
Ett banklagförslag ingafs i början af mars, i hvilket 72:ans
nya lydelse förutsattes som gällande och en
kungl. ombudsman
i banken infördes, om hvilken Aftonbladet yttrade, att man
med denne helt visst afsåg ett slags »bondsekreterare åt full-
mäktige». Tidsutdrägten ökade blott spänningen. Öfver hela
landet talades om 72:an. Den tycktes snart betyda folkfrihetens
vara eller icke-vara. Ändtligen kunde afgörandet icke längre
förhalas. Förslaget afslogs af både bonde- och borgarståndet
med stor majoritet, bifölls af presteståndet, men med ringa röst-
öfvervigt, och af adeln, men mot en öfverraskande stor mino-
ritet. Svenska Minerva erkände, att regeringen var slagen —
men sjelf ville regeringen ingalunda vidgå sådant. Tvärt om
försöktes nu på civillagsvägen, hvad som misslyckats på grund-
lagsväg, genom fortsatt sträfvan att bringa den föreslagna
banklagen till antagande. Striden blef allt bittrare. Riksdag,
stånd eller utskott, för så vidt de ej antogo hvad regeringen
föreslagit, betraktades af hennes organ, som om de öfverskridit
sin befogenhet —
och alla de anklagelser mot regeringen för
just ett dylikt öfverskridande, hvilka oppositionen så väl inom
-"W
M’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
