Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
s
210 RIKSDAGSPERIODEN 1840—41 OCH KARL JOHANS SISTA REGERINGSÅR.
i
hetsminister hos ridderskapet och adeln» ... Men den oblidkelige
var ej fallen för skämt den gången. »Om bondeståndet förnimmer,
att tidningarna väga 400 skeppund, fortsatte han, så torde dess
medlemmar äfven få ett begrepp om, hvad smädelsen väger här i
landet för deras hästar, som skola fortskaffa tidningarna.»
Detta yttrande är rätt betecknande för f. d. hofkansleren,
som i ifvern att apostrofera den förhatlige Lars Hierta och hans
förhållande till riksdagens bondestånd alldeles icke brydde sig
om att skilja de »goda» tidningarna ifrån de »fria». Hvad smä- •
delse angår, torde de väl af en opartisk efterverld icke finnas
bättre än de »fria», snarare och oftast sämre; men ett sådant
erkännande lär icke varit Hartmansdorffs afsigt. Säkert är
det likväl icke, ty protektionismen hade nu slutit förbund med
den renhåriga konservatismen, och »kamarillans» tidningar gjorde
sig en verklig glädje af att motarbeta de frihandels- och närings-
frihetsplaner, hvilka den nya konseljen satt på sitt program,
under det Hierta så väl på riddarhuset som i Aftonbladet i detta
fall tog regeringens försvar.
En färsk anledning till beskyllning mot Hierta för smä-
delse mot en af landets älsklingar hade emellertid kort före denna
riddarhusdiskussion funnits i det sätt, på hvilket Aftonbladet
den 4 mars 1840 utlåtit sig om Franzén.
M
M !
gg
»Statstidningen för i går, heter det, skänker allmänheten det föga
uppbyggliga skådespelet af en dotter, som offentligen skrupensar sin
mor, af den lösa anledning, att denna senare ej skulle visat sig artig
nog mot en af dotterns inklinationer, i sanning ett betänkligt symptom
af den allmänt omordade bristen på vördnad för föräldrar. Det är
Aura, Sveas till den kejserliga seraljen »bortförda dotter», som läser
lagen för sin konungsliga moder, för det denna ej väl nog lönat —
kan
läsaren gissa hvem? Jo, Rosenblad. Hvad den näpna unga frun eller
sultaninnan funnit för älskvärdt hos denne bedagade gubbe är svårt
att förstå; om han tilläfventyrs, som Msecenas, blundat vid enleve-
manget eller på något annat sätt gjort sin kur, nog ’af, Svea får
mycket bannor för hans skull, och det är ändå något. Dessa bannor
äro på vers, af hvilka Svea tyckes kunna sluta, att Aura undergått ett
starkt målbrott, sedan den tid Franzéns och Chorsei tjusande stämmor
ljödo från hennes stränder. Se här ett prof:
IS’
Tacksamt mins jag, aldrig skall jag glömma
hvad, o fostermor, du var för mig.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
