Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De knogade dag ut och dag in utan uppehåll genom den
lösa snön. Det var hårt och enformigt arbete utan ett spår av
den fartens glädje och den upphetsning som kom när man
flög fram över den hårda skaren. För den vars tur det var
att gå i täten med snöskorna var allt ett enda oförmildrat slit.
En meter pudersnö måste pressas ihop och de stora snöskornas
flätverk sjönk ett trettiotal centimeter under en mans tyngd.
Sjönk ner i den lösa ytan. Snöskoarbetet krävde under sådana,
förhållanden att man använde helt andra muskler än dem som
används vid gående. Foten kunde från det ena steget till det
andra inte föras i båglinje framåt. Den måste höjas lodrätt.
När snöskon väl var nedpressad i snön vilade dess nos mot en
trettio centimeter hög snövägg. Om foten kom det allra minsta
ur sin lodräta linje när man höjde den, sköt den in i väggen
och borrade ner sig till dess att dess häl slog emot mannens
ben. Därför måste foten höjas uppåt, rakt uppåt, trettio
centimeter uppåt innan man kunde böja knäet.
På denna nödtorftigt tilltrampade yta följde så hundarna,
mannen vid styrstången och släden. Under ett slit, så som
endast de bästa kan slita, kunde de på detta sätt avverka fem
kilometer i timmen. Detta betydde längre restid per dag och
för att ha en marginal till oförutsedda händelser utsträckte
Ljusan Dag den till tolv timmar. Eftersom tre timmar gick
åt till att slå läger, laga bönor på kvällen, göra frukost på
morgonen, bryta upp och töa upp bönorna vid middagstid,
återstod bara nio timmar för sömn och återhämtning och
varken männen eller hundarna slösade bort många minuter av
dessa nio timmar.
Vid Selkirk, handelsstationen nära Pelly River, föreslog
Ljusan Dag att Kama skulle stanna kvar för att sedan följa honom
på återfärden när han kom från Dyea. En kringströvande indian
från Lake Le Barge var beredd att ta hans plats, men Kama
var tjurskallig. Han bara grymtade till med ett ovilligt tonfall
och det avgjorde saken. Dock bytte Ljusan Dag hundar,
lämnade sitt eget utmattade spann i Selkirk för att vila upp till
dess han återkom och fortsatte färden med sex nya hundar.
De färdades ända till tio på kvällen den dag de nådde fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
