Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag utan last, två dagar med last på återfärden. Han kom
istället på natten den andra dagen. Man hade just kojat när
man hörde honom.
— Vad fan har hänt nu? frågade Henry Finn när den
tomma släden kom innanför lägerbålets ljuskrets och han såg
att Elijahs långa allvarliga ansikte var längre och allvarligare
än någonsin.
Joe Hines kastade ved på elden och de tre männen invirade
i sina mantlar trängde sig tätt intill värmen. Elijahs skägg var
tovigt av is, likaså hans ögonbryn och päls så han såg ut som
en karikatyr av en mager jultomte.
— Kommer ni ihåg den där stora granen som höll upp
förrådsplattformen åt flodsidan till? började Elijah.
Det var snabbt gjort att berätta om katastrofen. Det stora
trädet som sett ut att kunna tåla många århundraden till hade
varit sjukt av röta. På något sätt hade dess rotgrepp i jorden
försvagats. Vikten av förrådsplattformen och vintersnön hade
blivit för mycket för det, den jämvikt det så länge hade haft
med sin omgivning hade rubbats, det hade svajat och fallit
och i fallet slagit sönder förrådsplattformen och därmed
rubbat den jämvikt vilken de fyra männen och de elva hundarna
levde i gentemot omgivningen. Matförrådet var borta.
Jär-varna hade tagit sig in i förrådet och vad de inte ätit upp
hade de förstört.
— Dom åt upp varenda smul av fläsk, sviskon, socker och
hundkäk, sa Elijah, och förbanne mig om de inte gnagde upp
säckarna och hällde ut mjöl, bönor och ris härifrån till helvete.
Jag fann tomsäckar fem hundra meter utanför lägret.
Under en lång stund sa ingen någonting. Det var ingenting
mindre än katastrof att förlora maten mitt i polarnatten i ett
distrikt utan villebråd. De var panikslagna men ansträngde sig
att se sanningen i ögonen och tänka efter. Joe Hines var den
förste som sa någonting.
— Vi kan sikta snön efter bönorna och riset... fast det var
väl inte mer än fyra eller fem kilo ris kvar.
— Och någon måste ta ett spann och köra till Sixty Mile,
sa Ljusan Dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
